Sara och hennes liv

Förra onsdagen köpte ju jag och Jocke varsin cykel, och i fredags var det dags för den första turen med cyklarna.
Vi cyklade hemifrån till Häggvik och Stinsen, där jag bjöd Jocke på glass innan vi cyklade hem igen.
Jag har aldrig cyklat med cykelskor innan, och var övertygad om att jag skulle ramla ett par gånger. Fötterna sitter ju fast i pedalerna, och man måste vinkla hälen utåt, för att få loss dem. Och det är inte det lättaste när man inte är van.
Vid ett tillfälle på väg till Stinsen följde jag efter Jocke uppför en backe. Det var gräs och jord och rätt så brant, och helt plötsligt tog min fart slut. Jag försökte få loss fötterna, men det var för svårt. "Nu ramlar jag" ropade jag, och så började cykeln att välta.
Men, i sista stund fick jag loss vänsterfoten.
Det var rätt så lerigt, så mina fina moccaskor blev lite leriga i tårna, men det är ju bara att spola av.
Vädret var vackert och jag hade gärna suttit längre på bänken utanför Stinsen, men efter en stund så bar det av hemåt igen.
Oj så trött jag var efter att ha cyklat fram och tillbaka. Det var bara drygt två mil och tog en timme och femton minuter, men det var tufft i alla fall. Jag är inte van vid att cykla alls nuförtiden.
Men när busskortet tar slut den 25 april så ska jag minsann bli van vid att cykla. Då blir det cykeln fram och tillbaka till jobbet! Tänk vilka snygga lår jag kommer att få ;)

Igår hade jag ont i rumpan från sadeln, och samma sak idag. Jag men idag märkte jag inte av det idag förrän jag satte mig på cykeln igen.
Jocke drog ut mig i skogen för att "köra lite teknik"
Jag har ju trots allt gått och köpt mig en montainbike.
Jag undrar om det var så smart.
Vi cyklade på lite småstigar, och helt plötsligt så... ja jag vet inte riktigt vad som hände, jag åkte helt plötsligt av från stigen och ned mot ett träd. Den här gången var det också svårt att få loss fötterna.
Pang! så fick jag en gren i huvudet (tur att man är vettig nog att ha hjälm), och hoppsan så började cykeln att luta. Den här gången ramlar jag på riktigt!
Men nej, jag fick loss vänsterfoten precis i sista stund.
Med smärta på armbåge, knä och rumpa (vet inte riktigt varför jag fick så ont överallt) så ville jag inte cykla mer.
Men Jocke är svår att övertala, eller så låter han mig inte ge upp så lätt.
Vi cyklade vidare.
Det gick rätt så bra, vi kom till ett ställe med många rötter och stenar, och jag hade en låg växel i så att jag inte skulle upprepa fredagens misstag.
Cykeln hoppade och studsade. Nu cyklade jag före Jocke istället för bakom, och han ropade helt plötsligt att han var stolt över mig. Jag hade visst tagit mig över ett svårt parti utan att veta om det.
Jag tyckte nämligen inte att det var så svårt. Det var nästan skoj.
Det var liksom bara att trampa på. Det går ju inte att stanna på en massa rötter, särskilt inte när man som jag har lite svårt att få loss fötterna.
Så den biten var rolig.
Men sen var det en massa uppförsbacke, och jag blev helt slut.
Vid en lekplats cyklade vi (ja jag också!) ned för en trappa, och sen ramlade jag för första gången.
Jag skulle cykla från en gångväg till en annan, som låg högre upp.
Jocke cyklade först, och det såg väldigt lätt ut. Därför tänkte jag inte så mycket på om det skulle vara svårt eller inte, och började trampa. Men mitt i den lilla backen tog farten slut, och med en dov dunslandade jag på min vänstra arm.
Det gjorde inte särskilt ont, men lite pinsamt var det allt. Den här gången hade jag inte tagit nog mes sats.
Vi gick upp i skogen och letade efter en stig, hade rulltävling, och sen cyklade vi hem.



Lite smutsig blev jag, men det var ingen fara.