Seg dag, trevlig kväll
Igår var det sjuukt segt på jobbet. Jag provade lite löparskor och väntade på att det skulle komma kunder och handla en massa.
Det kom typ ingen.
Jag gjorde en mus av aluminiumfolien som suttit runt min macka. Så kul hade jag.
Min kollega trodde det var en snigel. Lyckad mus.
November måste nog vara den tråkigaste månaden för alla oss som jobbar i butik.
Det är nu de flesta sparar inför julen.
Jag å andra sidan har redan köpt en del julklappar, så slipper jag ta allt på en gång.
Lite fick vi sålt i alla fall, men inte alls mycket.
Efter jobbet tog jag mig in till storstan för att gå runt, och sedan var det dags för 3 Doors Down på arenan.
Jag hade aldrig varit på arenan innan, bara klubben (där jag sett The Calling, Avril Lavigne och Hanson), så jag hade ingen som helst aning om hur stort det skulle vara, eller hur det skulle se ut där inne.
Klubben är litet och mysigt, och där är det skoj att stå längst fram. Man kommer riktigt nära bandet.
Arenan var lite större, framflrallt bredare, men inte så jättestort. Men det räckte fint.
Hur var spelningen då?
Ja vad mer kan man säga än underbar?
Förbandet Plan Three var skitbra. Nytt favoritband på gång för mig kanske?
Det kan inte vara så lätt att vara förband alltid, kul att spela för en publik som är där för att se ett annat band.
Men det är ju ett bra sätt att få ut sin musik på. Mig har de i alla fall värvat nu :)
När Plan Three var klara tog det 45 min innan 3 Doors Down kom ut, och det var ju lite tråkigt. Men till slut kom de, och det var absolut värt att vänta på.
Publiken var lite svårflirtad, det var inte så mycket hopp och röj som jag hade trott.
Det är ju det som är så underbart med spelningar, att hoppa runt som en tok och sjunga med till ett av favoritbanden.
När de spelade Kryptonite så fick de i alla fall igång publiken ordentligt.
Brad (sångaren) var lite rolig. Han såg så glad ut hela tiden, och det är ju trevligt. Efter varannan låt sade han thank you very very much. Artigt, haha.
En annan sak jag älskar med konserter är när sångaren låter publiken sjunga. Det är så sjukt häftigt.
Men i Away From The Sun var det inte så många som sjöng rätt. De sjöng refrängen (now again I find myself so far down, away fråm the sun that shines into the darkest place, I'm so far down...) när det egentligen skulle vara now again I find myself so far down away from the sun that shines to light the way for me och inget annat.
Hur kan jag vara så säker på det? Jo för att jag lyssnat på låten så sjukt många gånger (precis som alla andra där inne antagligen) och så såg jag att Brad sjöng så som det skulle vara, och gestikulerade med en ledsen min.
Inte för att nästan alla sjöng fel, utan för att visa att solen var så långt borta.
Men alla adra gånger sjöng publiken rätt i alla fall.
Brad är nog den sångaren som sjunger mest likt live som på skivorna, av alla de konserter jag har varit på.
Ibland kan det vara svårt att höra vad sångaren sjunger, om det beror på sångaren eller mickvolymen det vet jag inte, men så kan det vara. Har för mig att Alex i The Calling var riktigt bra på det där också, men det var i gymnasiet jag såg dem sist så...
Panic At The Disco lät också rätt lika sig själva har jag för mig... och den spelningen var det röj på minsann! Oj oj oj.
Åh vad jag älskar konserter, särskilt när kroppen skakar av musiken som en stor resonanslåda och så vrålar man med och hoppar runt som en tok.
Jag fotade lite med min iPhone, det blev inte så bra, men det gör inte så mycket.
Plan Three
3 Doors Down
Sara och hennes rumpa
Det var såhär va...
I förrgår när jag skulle förbi Systemet för att köpa årets Blossa så gick det en tjej framför mig. Hon hade på sig mjukisbyxor och nån jacka, och så hade hon såna där vackra valkar som hängde ut mellan jackan och byxorna.
Min enda tanke var, fryser inte tösen om valkarna??
Sen kan man ju undra varför man går runt så över huvud taget.
Pappa brukar undra om vissa unga tjejer ser sig i spegeln när de går ut. Just då undrade jag också det.
För det är inte särskilt snyggt med fettvalkar som tittar fram.
Jag menar absolut inte att alla ska vara pinnsmala. Och inte att man ska skämmas över sin kropp om man råkar ha "lite extra".
Men snälla skaffa en lite längre tröja så slipps det i alla fall frysas.
För frysa måste man ju göra om det är en 5 centimeters glipa mellan jackan och byxorna, och man inte har en tröja som går ned en bit över (eller ned i) byxorna.
Det gör i alla fall jag om jag råkar glömma bort att min skinnjacka är lite kort. Jag har inget som sticker ut, men jag fryser ändå.
Något som jag har, det är en stor rumpa.
Ojojoj jag lovar, i proportion till min kropp så har jag en riktig bautarumpa.
Jag är 160 cm lång och väger 52 kilo, med en A kupa (wiie) och 75 runt.
Jag är alltså rätt så liten.
Men min rumpa är alltså rätt så stor.
Hur stor?
Jag mätte rumpestumpen igår morse. Eller ja, runt hela mig, men på den... rundaste delen av rumpan.
90 cm blev det.
NITTIO CENTIMETER gott folk.
Ojojoj...
För att ha något att jämföra med så mätte jag 90 cm från min fot och uppåt.
90 cm räcker mig för fan upp till höften.
Då kan ni kanske förstå varför jag var känd som "hon med rumpan" på gymnasiet...
Men jag är stolt över min rumpa. Jag tycker väldigt mycket om den.
Förutom när jag inte kommer i mina favoritjeans.
Seriöst, jag köpte dem 2006, och då satt jag mest och käkade choklad hela dagarna.
Jag hade lagt av med Taekwon-don och tränade ingenting.
Då köpte jag de byxorna, och nu när jag tränar 6 dagar i veckan kan jag inte ha dem längre.
hmm...
Chokladätande slöfock - byxorna sitter bra
Dinkel och avokadoätande hurtbulle - rumpan är ivägen, jag får inte ens upp byxorna över den.
Muskler säger pojkvänsJocke.
Gråt säger jag.
För även om jag vet att jag är så mycket duktigare nu och tränar och äter bättre än då, så är det som om någon viskar i mitt öra att jag blivit... ja... tjockare.
Fats jag inte ens är ett dugg tjock!
Ja jag väger 5 kg mer än då, men man går för fan inte upp i fettmassa (kan man säga så?) om man går från att inte träna till att träna 6 dagar i veckan.
Muskler väger mer än fett.
Äh jag orkar inte mer, sånt här blir man ju tokig av.
Ska ta en bild på mig och min rumpa i profil nån dag, så får ni (vilka då?) se hur fin min rumpa är.
Hej svejs.
I förrgår när jag skulle förbi Systemet för att köpa årets Blossa så gick det en tjej framför mig. Hon hade på sig mjukisbyxor och nån jacka, och så hade hon såna där vackra valkar som hängde ut mellan jackan och byxorna.
Min enda tanke var, fryser inte tösen om valkarna??
Sen kan man ju undra varför man går runt så över huvud taget.
Pappa brukar undra om vissa unga tjejer ser sig i spegeln när de går ut. Just då undrade jag också det.
För det är inte särskilt snyggt med fettvalkar som tittar fram.
Jag menar absolut inte att alla ska vara pinnsmala. Och inte att man ska skämmas över sin kropp om man råkar ha "lite extra".
Men snälla skaffa en lite längre tröja så slipps det i alla fall frysas.
För frysa måste man ju göra om det är en 5 centimeters glipa mellan jackan och byxorna, och man inte har en tröja som går ned en bit över (eller ned i) byxorna.
Det gör i alla fall jag om jag råkar glömma bort att min skinnjacka är lite kort. Jag har inget som sticker ut, men jag fryser ändå.
Något som jag har, det är en stor rumpa.
Ojojoj jag lovar, i proportion till min kropp så har jag en riktig bautarumpa.
Jag är 160 cm lång och väger 52 kilo, med en A kupa (wiie) och 75 runt.
Jag är alltså rätt så liten.
Men min rumpa är alltså rätt så stor.
Hur stor?
Jag mätte rumpestumpen igår morse. Eller ja, runt hela mig, men på den... rundaste delen av rumpan.
90 cm blev det.
NITTIO CENTIMETER gott folk.
Ojojoj...
För att ha något att jämföra med så mätte jag 90 cm från min fot och uppåt.
90 cm räcker mig för fan upp till höften.
Då kan ni kanske förstå varför jag var känd som "hon med rumpan" på gymnasiet...
Men jag är stolt över min rumpa. Jag tycker väldigt mycket om den.
Förutom när jag inte kommer i mina favoritjeans.
Seriöst, jag köpte dem 2006, och då satt jag mest och käkade choklad hela dagarna.
Jag hade lagt av med Taekwon-don och tränade ingenting.
Då köpte jag de byxorna, och nu när jag tränar 6 dagar i veckan kan jag inte ha dem längre.
hmm...
Chokladätande slöfock - byxorna sitter bra
Dinkel och avokadoätande hurtbulle - rumpan är ivägen, jag får inte ens upp byxorna över den.
Muskler säger pojkvänsJocke.
Gråt säger jag.
För även om jag vet att jag är så mycket duktigare nu och tränar och äter bättre än då, så är det som om någon viskar i mitt öra att jag blivit... ja... tjockare.
Fats jag inte ens är ett dugg tjock!
Ja jag väger 5 kg mer än då, men man går för fan inte upp i fettmassa (kan man säga så?) om man går från att inte träna till att träna 6 dagar i veckan.
Muskler väger mer än fett.
Äh jag orkar inte mer, sånt här blir man ju tokig av.
Ska ta en bild på mig och min rumpa i profil nån dag, så får ni (vilka då?) se hur fin min rumpa är.
Hej svejs.
Idag är jag bra
Det gick finfint med träningen idag, jag känner av det i benen och ryggen minsann.
Just idag var det symmetristyrka som gällde. Jag plockade 7 övningar från Fitness Magazine nr 10, och körde dem två gånger. Vissa var riktigt jobbiga. Anledningen till att jag inte körde alla de skrev om i tidningen är att jag t ex inte äger en medicinboll, och får ont i knäna av utfall med vikter.
Ska jag kunna fortsätta att vara duktig nu? Jag hoppas det.
Men det är svårt att äta grönsaker varje dag för mig...
Frukt funkar om jag gör en fruktsallad och lägger lite keso och nötter på, men att bara ta en banan eller en mandarin är svårt. Det är liksom tråkigt på något sätt.
Jaja idag har jag varit duktig, och snart ska jag fira det med att sova :)
Men först ska jag försöka mig på att visa upp min nya frisyr, som jag fick förra söndagen av min pojkväns syster.
Stackarn, jag tror det var lite jobbigt för henne att klippa av mig nästan allt hår. Och bilden jag gav henne att gå efter var kanske inte den lättaste. Inte blev det ett dugg likt heller, men det gör ingenting. Jag skulle nog inte trivas lika bra i den frisyren som jag gör i den jag har.
Framifrån
Mer smickrande framifrån
Höger sida
Bak i nacken
Vänster sida
Ja så kan det se ut när man fotar sig själv, men det ger i alla fall ett hum om hur jag ser ut nuförtiden.
Nu ska jag sova innan morgondagens innan-frukost-backpass.
Just idag var det symmetristyrka som gällde. Jag plockade 7 övningar från Fitness Magazine nr 10, och körde dem två gånger. Vissa var riktigt jobbiga. Anledningen till att jag inte körde alla de skrev om i tidningen är att jag t ex inte äger en medicinboll, och får ont i knäna av utfall med vikter.
Ska jag kunna fortsätta att vara duktig nu? Jag hoppas det.
Men det är svårt att äta grönsaker varje dag för mig...
Frukt funkar om jag gör en fruktsallad och lägger lite keso och nötter på, men att bara ta en banan eller en mandarin är svårt. Det är liksom tråkigt på något sätt.
Jaja idag har jag varit duktig, och snart ska jag fira det med att sova :)
Men först ska jag försöka mig på att visa upp min nya frisyr, som jag fick förra söndagen av min pojkväns syster.
Stackarn, jag tror det var lite jobbigt för henne att klippa av mig nästan allt hår. Och bilden jag gav henne att gå efter var kanske inte den lättaste. Inte blev det ett dugg likt heller, men det gör ingenting. Jag skulle nog inte trivas lika bra i den frisyren som jag gör i den jag har.
Framifrån
Mer smickrande framifrån
Höger sida
Bak i nacken
Vänster sida
Ja så kan det se ut när man fotar sig själv, men det ger i alla fall ett hum om hur jag ser ut nuförtiden.
Nu ska jag sova innan morgondagens innan-frukost-backpass.
Fy tusan
Jag känner mig dålig.
Skitdålig.
Jag har ju som mål att springa tre gånger i veckan, och träna styrka 3 gånger.
För ett par månader sedan var jag sjukt duktig och tränade på som bara den.
Men inte nu inte. Har inte sprungit sedan i tisdags, och veckan innan det blev det också bara en gång.
I onsdags tränade jag styrka men sedan tog duktigheten slut.
Urrk.
Men imorron, då ska jag träna minsann, och springa på onsdag morgon. Yes! Torsdag är det konsert så då hinner jag inte med något, men fredag är det morgonspringa igen, och lördag styrka. Ska minsann ta mig ett långpass löpning på söndag också. Hela 7-8 km minsann!
Idag? Nä idag är det måndag, då är det min träningsfria dag.
Dessutom slutade jag 18 idag, och var jättetvungen att svänga förbi systemet för att inhandla Blossa 08 med blåbärssmak.
Så det så. Och nu är det beckmörkt ute.
Men imogon så.
Heja heja.
Och hur smakade glöggen? Jag var ju så klart tvungen att tjuvsmaka, trots att det bara är november.
Om den smakade så himla mycket blåbär med ton av kryddnejlika som det står på flaskan vete tusan. Mina otränade smaklökar kände mest glöggsmak. Jaja, det är en himla vacker flaska i alla fall.
Kanske ska man lägga i blåbär och mandel nästa gång, och strunta i russinen?
Såhär ser flaskan ut i alla fall, min kamera ger den nästan rättvisa.
Skitdålig.
Jag har ju som mål att springa tre gånger i veckan, och träna styrka 3 gånger.
För ett par månader sedan var jag sjukt duktig och tränade på som bara den.
Men inte nu inte. Har inte sprungit sedan i tisdags, och veckan innan det blev det också bara en gång.
I onsdags tränade jag styrka men sedan tog duktigheten slut.
Urrk.
Men imorron, då ska jag träna minsann, och springa på onsdag morgon. Yes! Torsdag är det konsert så då hinner jag inte med något, men fredag är det morgonspringa igen, och lördag styrka. Ska minsann ta mig ett långpass löpning på söndag också. Hela 7-8 km minsann!
Idag? Nä idag är det måndag, då är det min träningsfria dag.
Dessutom slutade jag 18 idag, och var jättetvungen att svänga förbi systemet för att inhandla Blossa 08 med blåbärssmak.
Så det så. Och nu är det beckmörkt ute.
Men imogon så.
Heja heja.
Och hur smakade glöggen? Jag var ju så klart tvungen att tjuvsmaka, trots att det bara är november.
Om den smakade så himla mycket blåbär med ton av kryddnejlika som det står på flaskan vete tusan. Mina otränade smaklökar kände mest glöggsmak. Jaja, det är en himla vacker flaska i alla fall.
Kanske ska man lägga i blåbär och mandel nästa gång, och strunta i russinen?
Såhär ser flaskan ut i alla fall, min kamera ger den nästan rättvisa.
Bondpremiär, dålig planering, fulla skåningar
Igår kväll tog vi oss (jag och min sötnos) in till stan för att se nya Bondfilmen, Quantum of Solace på Rigoletto.
Världspremiär.
När vi kom till bion var det sjukt mycket folk på väg ut. Det hade visst varit galapremiär för filmen vi skulle se.
Duktiga som arrangörerna var så öppnade de dörrarna för att släppa ut folk, men brydde sig inte om att folket utanför samtidigt försökte pressa sig in.
Vafan?
Om man ska ha en stor filmvisning (Rigoletto är Sveriges största biosalong) och sedan ha en stor filmvisning till direkt efter så kanske det är en bra grej att tänka på att hålla koll på folket utanför, och hålla kvar dem tills folket som ska gå hem är ute.
För det blev kaos. Vi stannade kvar utanför ett bra tag, men sedan följde också vi med strömmen in.
Rigoletto har, så vitt jag unde se, tre dubbeldörrar, men bara ett par var öppna. Fatta vilken kork det blev i dörren.
Duktigt duktigt.
När vi kommit halvvägs in så såg vi att det fanns ett band uppsatt, och att vi tydligen skulle gå på högra sidan, och de som var på väg ut skulle gå på andra sidan. Halvvägs in så vi det. Jätteduktigt SF.
Desutom hade vi ju platser på balkongen, och för att ta sig dit måste man upp för trappen på vänster sida.
Suck.
Ibland måste man kanske planera liite bättre.
När vi skulle ut efter filmen (klockan 02.15) aå gick det finfint.
Precis så fint hade det kunnat gå om man hade samlat alla som skulle på premiären i en fin kö vid de högra dörrarna, och väntat tills de tidigare besökarna försvunnit ut ur de vänstra dörrarna.
Jaja, hur var filmen då?
Det skulle ju vara världspremiär för Quantum of Solace i Sverige klockan 00.07.
Eller världspremiär för allmänheten som det så fint hette. Oh wow.
Det låg en chipspåse på varje stol, men vissa nöjde sig inte med en gratis påse, de plockade påsar från de andra stolarna. Gulligt.
20 minuter efter utsatt tid började filmen. Då hade de fulla skåningarna snett bakom oss fört ett helvetes liv, och inte slutade de när filmen började. Som tur var däckade de halvvägs in i filmen. Eller tystnade gjorde de i alla fall.
Det är så sjukt hur vuxna människor beter sig ibland. Jag tror inte att det är så att de inte vet att de beter sig illa, jag tror att de beter sig så ändå. De skiter helt enkelt i att de är störiga, att folk blir irriterade. Att de förstör för andra. Och att de luktar illa. (Nej jag tycker inte om öl)
Och varför sade ingen till dem? Varför sade inte jag till dem?
Hade de inte tystnat efter halva filmen skulle jag med all säkerhet ha vrålat KÄFTEN FÖR I HELVETE!
Nu var det ju inte så att de var sjukt högljudda halva filmen. De lät som tusan tills filmen började, och sedan kom de med kommentarer lite då och då. Tills de däckade.
Hur var filmen då?
Jag är nog inte riktigt rätt person att beskriva den, eftersom jag alltid varit lite av en Bondmotståndare.
Men min sambo är en bondnörd (på ett sött sätt) så jag följde med honom. Desutom är det ju lite skoj men en världspremiär. Förlåt, världspremiär för allmänheten menar jag.
Vissa recencenter har visst klagar på att Bond inte riktigt är Bond i filmen. Han vet inte vad det är för drink han dricker, han presenterar sig inte som "Bond, James Bond" och han har inga roliga uppfinningar till hjälp.
Det är väl inte så himla konstigt. I denna filmen har han inte riktigt blivit den Bond som han är ti tidigare filmen. (Minus Casino Royale). I förra filmen fick han sin 00 status, och blev kär. Han älskade en kvinna, och förlorade henne. Det är på grund av förlusten han blir den hårde agenten, den klassiska bond, förföraren som inte käner några romatiska känslor.
Så det är inte så himla konstigt att filmen är olik de tidigare filmerna.
Men var den bra då, Quantum of Solace?
Mja, vad vet jag. Jag är så trött på all denna action och alla dessa explotioner. Och så var klockan halv ett på natten när filmen började, och då var man ju duktigt trött.
Vi kom i säng 3.30 imorse, och min stackars sötnos var tvungen att gå upp 7.30 för att jobba.
Jag själv är ledig idag, så det passade ju finfint. Klockan 12 vaknade jag, och jag har inte gjort särskilt mycket alls idag.
Hängt tvätt och ätit frukost.
Jag borde äta lunch nu, så jag kan ta mig ut och springa sedan. Jag tänkte prova på mitt livs första backpass idag.
Om det inte spöregnar vill säga. Då är det stor risk att jag stannar hemma. Tyvärr.
Tittade ut genom fönstret precis och ser att det regnar. Vi får väl se hur det blir med löpningen då. Backarna i spåret lär ju vara leriga som bara den. Suck...
Det blir nog styrketräning istället. Då kan man i alla fall stanna inomhus och titta på TV samtidigt som man tränar :)
Om jag bara inte hade varit så seg i huvudet... det var ju inte precis planerat att jag skulle vakna efter klockan 12.
Men det blev ungefär 8 timmars sömn, och det är något sådant som jag behöver för att fungera ordentligt. Inte mer, för då blir jag seg som tusan, och helst inte mindre, för då är jag sömnig hela dagen.
(Bara så ni vet tycker jag om skåningar, jag är typ halvskåning själv så...)
Bond, quantum, solace, sf, backpass
Världspremiär.
När vi kom till bion var det sjukt mycket folk på väg ut. Det hade visst varit galapremiär för filmen vi skulle se.
Duktiga som arrangörerna var så öppnade de dörrarna för att släppa ut folk, men brydde sig inte om att folket utanför samtidigt försökte pressa sig in.
Vafan?
Om man ska ha en stor filmvisning (Rigoletto är Sveriges största biosalong) och sedan ha en stor filmvisning till direkt efter så kanske det är en bra grej att tänka på att hålla koll på folket utanför, och hålla kvar dem tills folket som ska gå hem är ute.
För det blev kaos. Vi stannade kvar utanför ett bra tag, men sedan följde också vi med strömmen in.
Rigoletto har, så vitt jag unde se, tre dubbeldörrar, men bara ett par var öppna. Fatta vilken kork det blev i dörren.
Duktigt duktigt.
När vi kommit halvvägs in så såg vi att det fanns ett band uppsatt, och att vi tydligen skulle gå på högra sidan, och de som var på väg ut skulle gå på andra sidan. Halvvägs in så vi det. Jätteduktigt SF.
Desutom hade vi ju platser på balkongen, och för att ta sig dit måste man upp för trappen på vänster sida.
Suck.
Ibland måste man kanske planera liite bättre.
När vi skulle ut efter filmen (klockan 02.15) aå gick det finfint.
Precis så fint hade det kunnat gå om man hade samlat alla som skulle på premiären i en fin kö vid de högra dörrarna, och väntat tills de tidigare besökarna försvunnit ut ur de vänstra dörrarna.
Jaja, hur var filmen då?
Det skulle ju vara världspremiär för Quantum of Solace i Sverige klockan 00.07.
Eller världspremiär för allmänheten som det så fint hette. Oh wow.
Det låg en chipspåse på varje stol, men vissa nöjde sig inte med en gratis påse, de plockade påsar från de andra stolarna. Gulligt.
20 minuter efter utsatt tid började filmen. Då hade de fulla skåningarna snett bakom oss fört ett helvetes liv, och inte slutade de när filmen började. Som tur var däckade de halvvägs in i filmen. Eller tystnade gjorde de i alla fall.
Det är så sjukt hur vuxna människor beter sig ibland. Jag tror inte att det är så att de inte vet att de beter sig illa, jag tror att de beter sig så ändå. De skiter helt enkelt i att de är störiga, att folk blir irriterade. Att de förstör för andra. Och att de luktar illa. (Nej jag tycker inte om öl)
Och varför sade ingen till dem? Varför sade inte jag till dem?
Hade de inte tystnat efter halva filmen skulle jag med all säkerhet ha vrålat KÄFTEN FÖR I HELVETE!
Nu var det ju inte så att de var sjukt högljudda halva filmen. De lät som tusan tills filmen började, och sedan kom de med kommentarer lite då och då. Tills de däckade.
Hur var filmen då?
Jag är nog inte riktigt rätt person att beskriva den, eftersom jag alltid varit lite av en Bondmotståndare.
Men min sambo är en bondnörd (på ett sött sätt) så jag följde med honom. Desutom är det ju lite skoj men en världspremiär. Förlåt, världspremiär för allmänheten menar jag.
Vissa recencenter har visst klagar på att Bond inte riktigt är Bond i filmen. Han vet inte vad det är för drink han dricker, han presenterar sig inte som "Bond, James Bond" och han har inga roliga uppfinningar till hjälp.
Det är väl inte så himla konstigt. I denna filmen har han inte riktigt blivit den Bond som han är ti tidigare filmen. (Minus Casino Royale). I förra filmen fick han sin 00 status, och blev kär. Han älskade en kvinna, och förlorade henne. Det är på grund av förlusten han blir den hårde agenten, den klassiska bond, förföraren som inte käner några romatiska känslor.
Så det är inte så himla konstigt att filmen är olik de tidigare filmerna.
Men var den bra då, Quantum of Solace?
Mja, vad vet jag. Jag är så trött på all denna action och alla dessa explotioner. Och så var klockan halv ett på natten när filmen började, och då var man ju duktigt trött.
Vi kom i säng 3.30 imorse, och min stackars sötnos var tvungen att gå upp 7.30 för att jobba.
Jag själv är ledig idag, så det passade ju finfint. Klockan 12 vaknade jag, och jag har inte gjort särskilt mycket alls idag.
Hängt tvätt och ätit frukost.
Jag borde äta lunch nu, så jag kan ta mig ut och springa sedan. Jag tänkte prova på mitt livs första backpass idag.
Om det inte spöregnar vill säga. Då är det stor risk att jag stannar hemma. Tyvärr.
Tittade ut genom fönstret precis och ser att det regnar. Vi får väl se hur det blir med löpningen då. Backarna i spåret lär ju vara leriga som bara den. Suck...
Det blir nog styrketräning istället. Då kan man i alla fall stanna inomhus och titta på TV samtidigt som man tränar :)
Om jag bara inte hade varit så seg i huvudet... det var ju inte precis planerat att jag skulle vakna efter klockan 12.
Men det blev ungefär 8 timmars sömn, och det är något sådant som jag behöver för att fungera ordentligt. Inte mer, för då blir jag seg som tusan, och helst inte mindre, för då är jag sömnig hela dagen.
(Bara så ni vet tycker jag om skåningar, jag är typ halvskåning själv så...)
Bond, quantum, solace, sf, backpass
Första inlägget
Jaha, okej, då tillhör jag den stora skalan som har en blogg.
Man kan ju undra varför just jag valt att tillhöra denna gruppen, och varför just idag...
Kanske är det för att jag gillar att synas. Kanske är det för att jag har mycket på hjärtat som jag skulle behöva ge uttryck för. Kanske är det för att jag är nyfiken på om någon överhuvud taget kommer läsa det jag skrver.
Det är antagligen allt detta.
Vem är jag då?
Jag är en alldeles vanlig Sara som bor i en alldeles vanlig stad och jobbar på ett alldeles vanligt jobb.
Typ.
Eller så är jag en inte alls så vanlig Sara med ett jobb som är i alla fall lite ovanligt.
Vi kan säga att jag jobbar i en slags sportaffär. Mer än så ska jag kanske inte skriva, för det känns som att jag kanske kanske någon dag skriver ned en knäpp kommentar som en kund sagt (det händer ju flera gånger om dagen liksom) och det vore ju hemkt tråkigt om någon skulle koppla ihop mig med mitt jobb, och tycka att jag är en knäpp typ, och därför låta bli att besöka oss. Jag borde veta, innan jag började på mitt jobb hade jag aldrig varit inne i en av våra butiker, eftersom jag tyckte att loggan var så ful.
Vad gör denna Sara ovanlig då? Jag vet inte riktigt, jag tränar 6 ggr/vecka och bor i ett radhus med min sambo, fast jag bara är 22 år. Eller 22 år och 8 månader, haha.
Men vi bor inte ensamma i radhuset, där bor en katt också. Och min sambos yngre syster.
Radhuset tillhör egentligen min sambos mamma. Eller ja, det tillhör ett fastighetsbolag, eftersom det är en hyreslägenhet. I radhusform.
I alla fall så flyttade hans mamma till Gotland för ett tag sedan, och då tog hans båda systrar över radhuset, medan min sambo bodde hos sin pappa.
I augusti flyttade jag och min pojkvän, som blev min sambo in i radhuset, ena syrran bodde kvar, och den andra flyttade till deras pappa. Från och med i måndags skulle jag och min söta sambo få bo ensamma i radhuset i sju månader.
Det skulle varit sjukt skönt.
Men, så blev det inte. Yngre lillasyster kände sig ensam hos sin pappa. Hon saknade vännerna (som jag har förstått det) och fick magkatarr. Så hon fick flytta in i storasyrrans rum hos oss. Hellre det än att vi bor här ensamma och hon mår dåligt.
Vad mer då? Jag är en linslus (inte så ovaligt kanske) pluggade teater på gymnasiet och läste förpackningsdesign två år på högskolan. Jag är tokig i rockmusik och hade lila hår ett tag i gymnasiet.
Man kan ju undra varför just jag valt att tillhöra denna gruppen, och varför just idag...
Kanske är det för att jag gillar att synas. Kanske är det för att jag har mycket på hjärtat som jag skulle behöva ge uttryck för. Kanske är det för att jag är nyfiken på om någon överhuvud taget kommer läsa det jag skrver.
Det är antagligen allt detta.
Vem är jag då?
Jag är en alldeles vanlig Sara som bor i en alldeles vanlig stad och jobbar på ett alldeles vanligt jobb.
Typ.
Eller så är jag en inte alls så vanlig Sara med ett jobb som är i alla fall lite ovanligt.
Vi kan säga att jag jobbar i en slags sportaffär. Mer än så ska jag kanske inte skriva, för det känns som att jag kanske kanske någon dag skriver ned en knäpp kommentar som en kund sagt (det händer ju flera gånger om dagen liksom) och det vore ju hemkt tråkigt om någon skulle koppla ihop mig med mitt jobb, och tycka att jag är en knäpp typ, och därför låta bli att besöka oss. Jag borde veta, innan jag började på mitt jobb hade jag aldrig varit inne i en av våra butiker, eftersom jag tyckte att loggan var så ful.
Vad gör denna Sara ovanlig då? Jag vet inte riktigt, jag tränar 6 ggr/vecka och bor i ett radhus med min sambo, fast jag bara är 22 år. Eller 22 år och 8 månader, haha.
Men vi bor inte ensamma i radhuset, där bor en katt också. Och min sambos yngre syster.
Radhuset tillhör egentligen min sambos mamma. Eller ja, det tillhör ett fastighetsbolag, eftersom det är en hyreslägenhet. I radhusform.
I alla fall så flyttade hans mamma till Gotland för ett tag sedan, och då tog hans båda systrar över radhuset, medan min sambo bodde hos sin pappa.
I augusti flyttade jag och min pojkvän, som blev min sambo in i radhuset, ena syrran bodde kvar, och den andra flyttade till deras pappa. Från och med i måndags skulle jag och min söta sambo få bo ensamma i radhuset i sju månader.
Det skulle varit sjukt skönt.
Men, så blev det inte. Yngre lillasyster kände sig ensam hos sin pappa. Hon saknade vännerna (som jag har förstått det) och fick magkatarr. Så hon fick flytta in i storasyrrans rum hos oss. Hellre det än att vi bor här ensamma och hon mår dåligt.
Vad mer då? Jag är en linslus (inte så ovaligt kanske) pluggade teater på gymnasiet och läste förpackningsdesign två år på högskolan. Jag är tokig i rockmusik och hade lila hår ett tag i gymnasiet.
