Sara och hennes liv

Hm, igår kom jag på att den här veckan skulle vara ideal att köra en inga sötsaker-vecka eftersom det inte är en enda av Jockes släktingar som fyller år (!) eller har bjudit hem oss till sig.
Men jag lyckades inte särskilt bra, redan första dagen tog jag emot en sån där skumfylld kokosboll av min sötsaksgalne kollega.
Men jag tackade nej till bullar här hemma. Jocke undrade om jag inte tycker om bullarna han bakat.
Det gör jag, men jag vill bara inte äta bullar varje dag.
Idag har jag klarat mig ända till 8.36 utan att ha svikit mitt löfte i alla fall.
Jag har ätit liite sötat äppelmos, men mitt hemlagade äppelmos blev inte alls lika gott som vanligt. Varför? Jag provade med lite Atamon, så att det skulle hålla längre i kylen.
Det gör jag inte om igen, nästa gång blir det förvaring i frysen som vanligt.

Nu är min mixer äntligen igång igen, vilket betyder att jag kan göra smoothies!
Just nu sitter jag med en smoothie innehållande jordgubbar, blåbär, hallon, banan, avocado, apelsin, äpplen och blodgrape. Jordgubbar, banan och avocado fick vänta i mixern medan jag gjorde juice av de andra frukterna och bären först.
Inga fler hallonkärnor i min smoothie :D

Jag tror jag spände mig lite inför den tredje nålen...

Idag har jag fått sex nålar stuckna i stortår, fötter och underben.
Det gjorde ont.

Åh vilket härligt väder det var i helgen.
Eller det var ju fint väder i fredags också, men då hann jag inte njuta av det så mycket. Jag cyklade till jobbet och hem och promenerade till och från gymmet, men vid 17-tiden är inte solskenet lika varmt längre...
I lördags slapp jag i alla fall att jobba. Istället började jag min dag med frukost i solen, och sedan drog jag på mig min nya klänning. Jag och Jocke traskade ned till Vilunda där det var "knallemarknad" men den var inge vidare. Jocke köpte några korvar, och jag fick med mig ett skavsår hem.
Inte bra att traska i ballerinaskor utan strumpor, inte i just de skorna i alla fall.

När vi kommit hem bytte vi om och cyklade iväg på en cacheletarsväng. Jag är inte precis tokig i geocaching, men det är Jocke, och om jag följde med honom så skulle jag ju få en del sol och frisk luft, så det gjorde jag.
Jag vill ju gärna göra min älskling glad också.

Men efter två fall med cykeln var jag inte så glad.
Första gången glömde jag faktiskt bort att jag satt fast. Jocke ropade att jag skulle stanna, och det gjorde jag.
Så vips låg jag på marken. Det gjorde rätt så ont, men var ingen större fara.
Andra gången, en stund senare, hoppade jag på cykeln och skulle börja cykla, men farten kom aldrig så jag ramlade i backen. Jag brukar sätta fast höger sko först, och börja trampa, men av någon dum anledning så satte jag fast vänster fot istället. Och vänsterfoten är den fot jag brukar sätta ned först när jag stannar, så det var ju så klart åt vänster jag började luta. TJONG! Så låg jag på marken. Igen.
Hmm, jag ska nog prova med vänsterfoten i först kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag ångrade mig snabbt.
Den här gången ramlade jag på en grusväg, och började BLÖDA!
Bara pyttelite, men det gjorde desto mer ont där jag slagit i marken. Vänster knä och armbåge.





Som tur var gick det bara lite hål på armbågen, men inte jackan.

Så nu har jag ramlat fyra gånger, på vänster sida alla gångerna. Haha.
Jag kan inte komma ihåg sist jag ramlade med cykeln och slog hål på knät, det måste ha varit många många år sedan.

Jag hittade en artikel på expressen.se som heter Katrin vägrar be om ursäkt
Den är rolig på flera sätt tycker jag.

Ett: jag såg faktiskt detta, precis när hon satt där och snackade, så jag vet för en gångs skull precis vad det handlar om.
Jag satt och stretchade framför TVn efter en morgonrunda.

Två: det hela är så sjuukt löjligt, ooh ett krismöte!

Programledarna satt ju och hejade på Katrin, och hon satt och garvade åt att hon var så himla rolig, innan hon fått ur sig själva betättelsen.

Och vad handlade det om då?
Jo Charlotte Perellis man har (enligt Katrin) varit otrogen, och blivit fångad på bild med en massa tjejer. Inte just "i akten" utan bara med någon tjej här och någon tjej där.
Katrin tyckte att det var sååå himla kul att alla dessa tjejer var kinesiskor. Just kinesiskor, inte en kinesiska, en japan... utan alla var enligt henne från Kina (hur hon nu kunde veta det)
Alla i studion bara tittade på Katrin och fattade ingeting, vad var det roliga?
"Jomen de är ju kineser!" utbrister hon, "hahaha" fejkskratt.
Och då ser det ut som om det går upp ett litet ljus för den kvinnliga programledaren. "Jaa, för hon ser ju lite aiatisk ut" säger hon och menar Charlotte.
"JAA!" ropar Katrin och så garvar de allesammans.

Okej, är det här värt att kalla till ett krismöte för?

Ur artikeln:
Håkan Morland, programchef:
 - Vi tycker alla att Katrin gått över gränsen, man kan inte hänga ut människor på det sättet.
Vi har klargjort för de regler vi har, och dom måste hon hålla sig till i fortsättningen.
Men alla förtjänar en andra chans.
-Vare sig ni eller Katrin Zytomierska har personligen bett Charlotte Perrelli och Nicola Perrelli om ursäkt?
 - Katrin måste be om ursäkt för sig själv, det borde hon. Men hör de av sig är jag den förste att säga förlåt.

Jag hade tyckt att det varit mycket roligare om han hade blivit sedd med en bunt transor, för jag tycker att Charlotte är mer lik en transvestit än en kines.
Jag försöker inte vara elak, det är bara så jag tycker med håret och allt sminket.
Jag snubblade in på en sida när jag loggade in på msn för ett par veckor sedan, där det fanns en intervju med Charlotte.
På frågan vilket är ditt bästa klädtips svarade hon "att inte blinga för mycket"
Hmm, var det innan eller efter schlagerfestivalen hon sade det?
Men frågan har du någonsin haft en sminkkatastrof var ändå roligast, för där blev svaret nej. Det hade det inte varit om de frågat mig om hennes sminkning...

Något annat som är roligt är att Katrin verkligen aldrig verkar tänka sig för innan hon öppnar käften.
Jag satt och stretchade framför TVn igår också, och eftersom det bara tar några minuter brydde jag mig inte om att byta kanal när hon poppade upp i rutan.
Då berättade hon om nån kille (jag vet inte vem) som det gick så bra med, och så drog han bara till Thailand.
"Och han berättade att han skulle dit i förrgår liksom " säger Katrin upprört.
"Men vänta nu, vi har ju vetat det i en vecka" säger en av programledarna.
Vad säger Katrin då? Jo "amen jag försökte bara skapa lite dramaturgi, excuse me liksom"
"Jaha dramaturgi till och med" svarar en annan programledare
För det var ju uppenbart att hon menade drama, men drog till med ett lite större ord, som hon inte riktigt vet vad det betyder.

Wikipedia säger:
Dramaturgi handlar om hur en berättelse är uppbyggd rent strukturellt. Det är även läran om hur man bygger upp en berättelse på ett bra och ändamålsenligt sätt.

Dramaturgi handlar alltså inte om hur man ljuger för att få mer effekt i en berättelse.
Och hur den stackars människan betedde sig på Fråga Olle som sändes i förrgår ska jag inte ens gå in på.
Då hetter hon Schulman, men det och frisyren var det enda annorlunda med henne från den tiden.

Nejmen, hur kom jag in på det här, sitta och gnälla på en stackars människa?
Ah just det, det var ju bara så roligt att jag faktiskt visste vad ett av dessa oändliga -och toklöjliga men ändå lite roliga- bråk faktiskt handlar om. Så var det ja. För det står ju faktiskt inte i artikeln. Det står bara att Katrin påstått att Nicola varit otrogen (och att det inte var en nyhet, för det visste visst hela Sverige om), men inte vad mer hon sade.

Titta, såhär ska det se ut i helgen:


Vem vill vara inne och jobba hela lördagen? Inte jag i alla fall.
Lönehelg är det också...
Åh hoppas det fxar sig så att Fredrik inte behöver fråga mig igen.

När mitt busskort gått ut (25 april) så börjar jag att cykla till jobbet.
Jag tjuvstartade i söndags, och jag tror minsann att jag tänker cykla imorron också.
Normalt så går jag upp 7.30 (om jag som imorron börjar 9.45), äter frukost, fixar håret och försöker göra mig vacker så gott jag kan ;) och traskar till bussen vid 8.52.
Anländer till jobbet gör jag ungefär 9.40
Det tar alltså 50 minuter för mig att ta mig till jobbet, och då åker jag buss, tåg och går en bit.
Med cykel tar det ungeför 35 minuter om jag kör lite racing, och då är det ingen idé att göra sig vacker innan jobbet, utan det får jag göra när jag har duchat.
Så om jag cyklar vid 8.50 är jag framme vid 9.25 och har 20 minuter på mig att duscha och föna håret innan jag börjar.
Då kan jag gå upp... ja om jag ska ha en ordentlig frukost... klockan 7.50 kanske.
Jag är lite seg om mornarna.
Men det låter väl bra?
Ja det gör det :)

Jahapp, nu är det kort om folk på jobbet på lördag. Varför?
För att en kollega missat att han ska jobba sin lördag i helgen, och nu befinner sig i Dalarna.
Min butikschef ringde precis mig och undrade om jag eventuellt kan jobba.
Men jag anar att Jocke kan ha nån cykelutflykt på lut, alternativt att jag tar mig till Södertälje för att hälsa på Maja.
Nej, jag vill inte jobba.
Jag berättade om cykelutflykts-/Södertäljeplanerna, men vek som jag är så sade jag att jag såklart kan rycka in om det är panik.
Men  då skulle det bli jobba 7 dagar på raken (sön-lör) och det känns jobbigt.
Jag vill vara ledig.
Vi får se hur det går.

Japp, nu ringde han igen alldeles nyss.
Det var Peter som svarade och fick ett "sorry, wrong number" i örat.
Heh.
Det hade inte jag fått vill jag lova. Jag hade fått ett "Heyyy Saaraaa"

Jag sitter på jobbet och har haft en kund hittills.
Kanske kommer det en till idag,vem vet.
Det var en snubbe här också som ville snacka en massa med mig, och så tog han ett visitkort.
Han har redan ringt en gång, och tänker säkerligen ringa fler gånger.
Men då tänker jag vara upptagen.

Jag drömmer mig bort med sånda här saker istället för att tänka på läskiga folk:



Det är nog mest glasyren jag är sugen på...


Denna låter ju... spännande.

www.tasteline.com

Jag råkade få med mig en sån här hem igår:

Den var ju så himla söt. Och 199 kr är inget rån i alla fall, även om mina pengar skulle göra mer nytta sparade.

Jag provade den här också, men den var för kort för min smak:


Denna hade de inte fått in än :(
Jag hade velat se den i verkligheten:


Bilderna har jag lånat från www.ginatricot.com

Idag har en gubbe fått smaka på min armbåge samtidigt som en grabb fick hälsa på min väska.
Att folk inte kan släppa av de som ska av tåget, jag fattar inte.
Är det meningen att man ska behöva säga åt folk att flytta på sig så att man kan kliva av?

Åh, jag vill, jag vill,  jagvilljagvilljagvill shoppa!
Nu börjar sommarkläderna dyka upp i affärerna (eller var det kanske ett tag sedan?) och jag vill inte spara alla pengar som inte går år till hyra och mat, jag vill köpa kläder!
Jag vill ha nya kjolar, klänningar, byxor och linnen.
Nu!
Och jag som inte ens anväder mer än mina egna byxor på jobbet. När skulle jag använda dessa nya kläder?
Hemma? På helgen är det ju träna eller städa som gäller och då brukar i alla fall inte jag gå runt i mina finaste kläder.
Och nu när jag ska börja cykla till jobbet så blir det ju inte ens vanliga kläder när jag tar mig till och från jobbet.
Så det är bara tt fortsätta spara :(
Men den dagen vi köper oss en bostadsrätt/ ett litet hus, så kommer jag nog att vara glad att jag sparat.

Men, vem vill inte ha de här grejerna liksom:

Ja jag har varit inne på Gina Tricots hemsida igen och drömt mig bort...

Men vad är detta?
En gravidmage klädd i dalahästar?
Näej det är faktiskt en del av mig.
Vilken del då?
Gissa ;)

I torsdags ringde jag till Naprapatlabbet för att boka en tid, och idag traskade jag dit.
Skulle jag äntligen få veta vad det är för fel på mina vader?
Ja det fick jag.
Efter att ha gått upp för fyra trappor och blivit äckligt svettig så fick jag vänta i väntrummet i fem minuter.
Sedan fick jag rabbla upp namn, personnummer, adress, telfonnumer och email.
Därefter var det dags att beskriva mitt problem.
Det började med att jag ibland fick ont i vristerna när jag sprang. Sedan gick det över till att göra ont dagen efter att jag sprungit, varje gång jag sprungit. Jag vilade i november och december, och började långsamt med träningen igen i januari.
Men det började göra ont i alla fall, trots att jag bara sprang 11 km i veckan.
Mattias, som jag fick hjälp av, förklarade vad felet var.
Vissa av mina små vadmuskler vill liksom inte vara med längre när jag springer. Det gör att mina fötter vinklas lite konstigt när jag är ute och lunkar, och det ger smärta.
Han knäckte min rygg, nacke och mina fötter innan jag fick en hemsk massage på vader och rumpa.
Tänk dig att en stor muskulös man hänger över dig och ger dig en brutal massage på rumpan med sina armbågar. Det var precis det som hände.
"Jag vet att jag är elak mot dig, men du vill väl att det ska bli bättre" sade han, och jag svarade "ja det är klart, det känns en hel del, men det går bra"
För det kändes verkligen ordentligt. I vaderna också när de fick sig en omgång. Aj aj aj.
Men han var snäll, och det var ju tur ;)
Jag fick också en "hemövning" som jag ska utföra en gång om dagen, och så ska jag komma tillbaka om en vecka.
Åh hoppas att det blir bättre, så att jag kan springa ordentligt igen.
Det känns i alla fall skönt att veta vad det är.
Det som käns svårast är att jag måste tänka på hur jag springer. Det känns som om jag kommer att glömma bort mig.
Men vi får se.

Igår åkte vi till Huddinge och åt påskbuffé hemma hos Jockes mor och hennes fästman.
Det var gott och trevligt, med mycket folk.
Vi fick måla ägg, och det var länge sedan jag gjorde det.
Ja förra helgen målade jag fyra ägg, två i silverfärg och två i guld, men det var till en påskdekoration jag skulle göra.
Såhär fina blev äggen, kan ni gissa vilka tre som jag målade, och vilka tre Jocke målade?

Förra onsdagen köpte ju jag och Jocke varsin cykel, och i fredags var det dags för den första turen med cyklarna.
Vi cyklade hemifrån till Häggvik och Stinsen, där jag bjöd Jocke på glass innan vi cyklade hem igen.
Jag har aldrig cyklat med cykelskor innan, och var övertygad om att jag skulle ramla ett par gånger. Fötterna sitter ju fast i pedalerna, och man måste vinkla hälen utåt, för att få loss dem. Och det är inte det lättaste när man inte är van.
Vid ett tillfälle på väg till Stinsen följde jag efter Jocke uppför en backe. Det var gräs och jord och rätt så brant, och helt plötsligt tog min fart slut. Jag försökte få loss fötterna, men det var för svårt. "Nu ramlar jag" ropade jag, och så började cykeln att välta.
Men, i sista stund fick jag loss vänsterfoten.
Det var rätt så lerigt, så mina fina moccaskor blev lite leriga i tårna, men det är ju bara att spola av.
Vädret var vackert och jag hade gärna suttit längre på bänken utanför Stinsen, men efter en stund så bar det av hemåt igen.
Oj så trött jag var efter att ha cyklat fram och tillbaka. Det var bara drygt två mil och tog en timme och femton minuter, men det var tufft i alla fall. Jag är inte van vid att cykla alls nuförtiden.
Men när busskortet tar slut den 25 april så ska jag minsann bli van vid att cykla. Då blir det cykeln fram och tillbaka till jobbet! Tänk vilka snygga lår jag kommer att få ;)

Igår hade jag ont i rumpan från sadeln, och samma sak idag. Jag men idag märkte jag inte av det idag förrän jag satte mig på cykeln igen.
Jocke drog ut mig i skogen för att "köra lite teknik"
Jag har ju trots allt gått och köpt mig en montainbike.
Jag undrar om det var så smart.
Vi cyklade på lite småstigar, och helt plötsligt så... ja jag vet inte riktigt vad som hände, jag åkte helt plötsligt av från stigen och ned mot ett träd. Den här gången var det också svårt att få loss fötterna.
Pang! så fick jag en gren i huvudet (tur att man är vettig nog att ha hjälm), och hoppsan så började cykeln att luta. Den här gången ramlar jag på riktigt!
Men nej, jag fick loss vänsterfoten precis i sista stund.
Med smärta på armbåge, knä och rumpa (vet inte riktigt varför jag fick så ont överallt) så ville jag inte cykla mer.
Men Jocke är svår att övertala, eller så låter han mig inte ge upp så lätt.
Vi cyklade vidare.
Det gick rätt så bra, vi kom till ett ställe med många rötter och stenar, och jag hade en låg växel i så att jag inte skulle upprepa fredagens misstag.
Cykeln hoppade och studsade. Nu cyklade jag före Jocke istället för bakom, och han ropade helt plötsligt att han var stolt över mig. Jag hade visst tagit mig över ett svårt parti utan att veta om det.
Jag tyckte nämligen inte att det var så svårt. Det var nästan skoj.
Det var liksom bara att trampa på. Det går ju inte att stanna på en massa rötter, särskilt inte när man som jag har lite svårt att få loss fötterna.
Så den biten var rolig.
Men sen var det en massa uppförsbacke, och jag blev helt slut.
Vid en lekplats cyklade vi (ja jag också!) ned för en trappa, och sen ramlade jag för första gången.
Jag skulle cykla från en gångväg till en annan, som låg högre upp.
Jocke cyklade först, och det såg väldigt lätt ut. Därför tänkte jag inte så mycket på om det skulle vara svårt eller inte, och började trampa. Men mitt i den lilla backen tog farten slut, och med en dov dunslandade jag på min vänstra arm.
Det gjorde inte särskilt ont, men lite pinsamt var det allt. Den här gången hade jag inte tagit nog mes sats.
Vi gick upp i skogen och letade efter en stig, hade rulltävling, och sen cyklade vi hem.



Lite smutsig blev jag, men det var ingen fara.

Nu sitter jag och äter hemlagad pizza. Mmummms.
På startsidan på blogg.se är det en tjej som skrivit om att cykelbyxor kommer att bli modern igen, och illustrerat med denna bilden:


Det var inte kläderna som fångade min blick, utan benen. Jag menar, hur tusan får man till lår som är lika smala som smalbenen??
Det finns inte en chans att jag någonsin skulle vilja se ut så.
Jag kikade lite på designerns hemsida www.alexanderwang.com och alla tjejerna var så äckligt smala.
Nu är det ju ingen nyhet att dagens skönhetsideal är sjuka, men vafan, finns det över huvud taget en enda tjej som drömmer om att se ut såhär?


Kolla benen!!!
Jag blir ledsen i hjärtat ju. Lever tjejerna på kaffe och cigg eller?

Då äter jag gärna några bullar, om det hindrar mig från att bli ett av dessa benrangel.
Det är ju inte så att de har några muskler heller. Bara skinn och ben.