Bondpremiär, dålig planering, fulla skåningar
Igår kväll tog vi oss (jag och min sötnos) in till stan för att se nya Bondfilmen, Quantum of Solace på Rigoletto.
Världspremiär.
När vi kom till bion var det sjukt mycket folk på väg ut. Det hade visst varit galapremiär för filmen vi skulle se.
Duktiga som arrangörerna var så öppnade de dörrarna för att släppa ut folk, men brydde sig inte om att folket utanför samtidigt försökte pressa sig in.
Vafan?
Om man ska ha en stor filmvisning (Rigoletto är Sveriges största biosalong) och sedan ha en stor filmvisning till direkt efter så kanske det är en bra grej att tänka på att hålla koll på folket utanför, och hålla kvar dem tills folket som ska gå hem är ute.
För det blev kaos. Vi stannade kvar utanför ett bra tag, men sedan följde också vi med strömmen in.
Rigoletto har, så vitt jag unde se, tre dubbeldörrar, men bara ett par var öppna. Fatta vilken kork det blev i dörren.
Duktigt duktigt.
När vi kommit halvvägs in så såg vi att det fanns ett band uppsatt, och att vi tydligen skulle gå på högra sidan, och de som var på väg ut skulle gå på andra sidan. Halvvägs in så vi det. Jätteduktigt SF.
Desutom hade vi ju platser på balkongen, och för att ta sig dit måste man upp för trappen på vänster sida.
Suck.
Ibland måste man kanske planera liite bättre.
När vi skulle ut efter filmen (klockan 02.15) aå gick det finfint.
Precis så fint hade det kunnat gå om man hade samlat alla som skulle på premiären i en fin kö vid de högra dörrarna, och väntat tills de tidigare besökarna försvunnit ut ur de vänstra dörrarna.
Jaja, hur var filmen då?
Det skulle ju vara världspremiär för Quantum of Solace i Sverige klockan 00.07.
Eller världspremiär för allmänheten som det så fint hette. Oh wow.
Det låg en chipspåse på varje stol, men vissa nöjde sig inte med en gratis påse, de plockade påsar från de andra stolarna. Gulligt.
20 minuter efter utsatt tid började filmen. Då hade de fulla skåningarna snett bakom oss fört ett helvetes liv, och inte slutade de när filmen började. Som tur var däckade de halvvägs in i filmen. Eller tystnade gjorde de i alla fall.
Det är så sjukt hur vuxna människor beter sig ibland. Jag tror inte att det är så att de inte vet att de beter sig illa, jag tror att de beter sig så ändå. De skiter helt enkelt i att de är störiga, att folk blir irriterade. Att de förstör för andra. Och att de luktar illa. (Nej jag tycker inte om öl)
Och varför sade ingen till dem? Varför sade inte jag till dem?
Hade de inte tystnat efter halva filmen skulle jag med all säkerhet ha vrålat KÄFTEN FÖR I HELVETE!
Nu var det ju inte så att de var sjukt högljudda halva filmen. De lät som tusan tills filmen började, och sedan kom de med kommentarer lite då och då. Tills de däckade.
Hur var filmen då?
Jag är nog inte riktigt rätt person att beskriva den, eftersom jag alltid varit lite av en Bondmotståndare.
Men min sambo är en bondnörd (på ett sött sätt) så jag följde med honom. Desutom är det ju lite skoj men en världspremiär. Förlåt, världspremiär för allmänheten menar jag.
Vissa recencenter har visst klagar på att Bond inte riktigt är Bond i filmen. Han vet inte vad det är för drink han dricker, han presenterar sig inte som "Bond, James Bond" och han har inga roliga uppfinningar till hjälp.
Det är väl inte så himla konstigt. I denna filmen har han inte riktigt blivit den Bond som han är ti tidigare filmen. (Minus Casino Royale). I förra filmen fick han sin 00 status, och blev kär. Han älskade en kvinna, och förlorade henne. Det är på grund av förlusten han blir den hårde agenten, den klassiska bond, förföraren som inte käner några romatiska känslor.
Så det är inte så himla konstigt att filmen är olik de tidigare filmerna.
Men var den bra då, Quantum of Solace?
Mja, vad vet jag. Jag är så trött på all denna action och alla dessa explotioner. Och så var klockan halv ett på natten när filmen började, och då var man ju duktigt trött.
Vi kom i säng 3.30 imorse, och min stackars sötnos var tvungen att gå upp 7.30 för att jobba.
Jag själv är ledig idag, så det passade ju finfint. Klockan 12 vaknade jag, och jag har inte gjort särskilt mycket alls idag.
Hängt tvätt och ätit frukost.
Jag borde äta lunch nu, så jag kan ta mig ut och springa sedan. Jag tänkte prova på mitt livs första backpass idag.
Om det inte spöregnar vill säga. Då är det stor risk att jag stannar hemma. Tyvärr.
Tittade ut genom fönstret precis och ser att det regnar. Vi får väl se hur det blir med löpningen då. Backarna i spåret lär ju vara leriga som bara den. Suck...
Det blir nog styrketräning istället. Då kan man i alla fall stanna inomhus och titta på TV samtidigt som man tränar :)
Om jag bara inte hade varit så seg i huvudet... det var ju inte precis planerat att jag skulle vakna efter klockan 12.
Men det blev ungefär 8 timmars sömn, och det är något sådant som jag behöver för att fungera ordentligt. Inte mer, för då blir jag seg som tusan, och helst inte mindre, för då är jag sömnig hela dagen.
(Bara så ni vet tycker jag om skåningar, jag är typ halvskåning själv så...)
Bond, quantum, solace, sf, backpass
Världspremiär.
När vi kom till bion var det sjukt mycket folk på väg ut. Det hade visst varit galapremiär för filmen vi skulle se.
Duktiga som arrangörerna var så öppnade de dörrarna för att släppa ut folk, men brydde sig inte om att folket utanför samtidigt försökte pressa sig in.
Vafan?
Om man ska ha en stor filmvisning (Rigoletto är Sveriges största biosalong) och sedan ha en stor filmvisning till direkt efter så kanske det är en bra grej att tänka på att hålla koll på folket utanför, och hålla kvar dem tills folket som ska gå hem är ute.
För det blev kaos. Vi stannade kvar utanför ett bra tag, men sedan följde också vi med strömmen in.
Rigoletto har, så vitt jag unde se, tre dubbeldörrar, men bara ett par var öppna. Fatta vilken kork det blev i dörren.
Duktigt duktigt.
När vi kommit halvvägs in så såg vi att det fanns ett band uppsatt, och att vi tydligen skulle gå på högra sidan, och de som var på väg ut skulle gå på andra sidan. Halvvägs in så vi det. Jätteduktigt SF.
Desutom hade vi ju platser på balkongen, och för att ta sig dit måste man upp för trappen på vänster sida.
Suck.
Ibland måste man kanske planera liite bättre.
När vi skulle ut efter filmen (klockan 02.15) aå gick det finfint.
Precis så fint hade det kunnat gå om man hade samlat alla som skulle på premiären i en fin kö vid de högra dörrarna, och väntat tills de tidigare besökarna försvunnit ut ur de vänstra dörrarna.
Jaja, hur var filmen då?
Det skulle ju vara världspremiär för Quantum of Solace i Sverige klockan 00.07.
Eller världspremiär för allmänheten som det så fint hette. Oh wow.
Det låg en chipspåse på varje stol, men vissa nöjde sig inte med en gratis påse, de plockade påsar från de andra stolarna. Gulligt.
20 minuter efter utsatt tid började filmen. Då hade de fulla skåningarna snett bakom oss fört ett helvetes liv, och inte slutade de när filmen började. Som tur var däckade de halvvägs in i filmen. Eller tystnade gjorde de i alla fall.
Det är så sjukt hur vuxna människor beter sig ibland. Jag tror inte att det är så att de inte vet att de beter sig illa, jag tror att de beter sig så ändå. De skiter helt enkelt i att de är störiga, att folk blir irriterade. Att de förstör för andra. Och att de luktar illa. (Nej jag tycker inte om öl)
Och varför sade ingen till dem? Varför sade inte jag till dem?
Hade de inte tystnat efter halva filmen skulle jag med all säkerhet ha vrålat KÄFTEN FÖR I HELVETE!
Nu var det ju inte så att de var sjukt högljudda halva filmen. De lät som tusan tills filmen började, och sedan kom de med kommentarer lite då och då. Tills de däckade.
Hur var filmen då?
Jag är nog inte riktigt rätt person att beskriva den, eftersom jag alltid varit lite av en Bondmotståndare.
Men min sambo är en bondnörd (på ett sött sätt) så jag följde med honom. Desutom är det ju lite skoj men en världspremiär. Förlåt, världspremiär för allmänheten menar jag.
Vissa recencenter har visst klagar på att Bond inte riktigt är Bond i filmen. Han vet inte vad det är för drink han dricker, han presenterar sig inte som "Bond, James Bond" och han har inga roliga uppfinningar till hjälp.
Det är väl inte så himla konstigt. I denna filmen har han inte riktigt blivit den Bond som han är ti tidigare filmen. (Minus Casino Royale). I förra filmen fick han sin 00 status, och blev kär. Han älskade en kvinna, och förlorade henne. Det är på grund av förlusten han blir den hårde agenten, den klassiska bond, förföraren som inte käner några romatiska känslor.
Så det är inte så himla konstigt att filmen är olik de tidigare filmerna.
Men var den bra då, Quantum of Solace?
Mja, vad vet jag. Jag är så trött på all denna action och alla dessa explotioner. Och så var klockan halv ett på natten när filmen började, och då var man ju duktigt trött.
Vi kom i säng 3.30 imorse, och min stackars sötnos var tvungen att gå upp 7.30 för att jobba.
Jag själv är ledig idag, så det passade ju finfint. Klockan 12 vaknade jag, och jag har inte gjort särskilt mycket alls idag.
Hängt tvätt och ätit frukost.
Jag borde äta lunch nu, så jag kan ta mig ut och springa sedan. Jag tänkte prova på mitt livs första backpass idag.
Om det inte spöregnar vill säga. Då är det stor risk att jag stannar hemma. Tyvärr.
Tittade ut genom fönstret precis och ser att det regnar. Vi får väl se hur det blir med löpningen då. Backarna i spåret lär ju vara leriga som bara den. Suck...
Det blir nog styrketräning istället. Då kan man i alla fall stanna inomhus och titta på TV samtidigt som man tränar :)
Om jag bara inte hade varit så seg i huvudet... det var ju inte precis planerat att jag skulle vakna efter klockan 12.
Men det blev ungefär 8 timmars sömn, och det är något sådant som jag behöver för att fungera ordentligt. Inte mer, för då blir jag seg som tusan, och helst inte mindre, för då är jag sömnig hela dagen.
(Bara så ni vet tycker jag om skåningar, jag är typ halvskåning själv så...)
Bond, quantum, solace, sf, backpass
Första inlägget
Jaha, okej, då tillhör jag den stora skalan som har en blogg.
Man kan ju undra varför just jag valt att tillhöra denna gruppen, och varför just idag...
Kanske är det för att jag gillar att synas. Kanske är det för att jag har mycket på hjärtat som jag skulle behöva ge uttryck för. Kanske är det för att jag är nyfiken på om någon överhuvud taget kommer läsa det jag skrver.
Det är antagligen allt detta.
Vem är jag då?
Jag är en alldeles vanlig Sara som bor i en alldeles vanlig stad och jobbar på ett alldeles vanligt jobb.
Typ.
Eller så är jag en inte alls så vanlig Sara med ett jobb som är i alla fall lite ovanligt.
Vi kan säga att jag jobbar i en slags sportaffär. Mer än så ska jag kanske inte skriva, för det känns som att jag kanske kanske någon dag skriver ned en knäpp kommentar som en kund sagt (det händer ju flera gånger om dagen liksom) och det vore ju hemkt tråkigt om någon skulle koppla ihop mig med mitt jobb, och tycka att jag är en knäpp typ, och därför låta bli att besöka oss. Jag borde veta, innan jag började på mitt jobb hade jag aldrig varit inne i en av våra butiker, eftersom jag tyckte att loggan var så ful.
Vad gör denna Sara ovanlig då? Jag vet inte riktigt, jag tränar 6 ggr/vecka och bor i ett radhus med min sambo, fast jag bara är 22 år. Eller 22 år och 8 månader, haha.
Men vi bor inte ensamma i radhuset, där bor en katt också. Och min sambos yngre syster.
Radhuset tillhör egentligen min sambos mamma. Eller ja, det tillhör ett fastighetsbolag, eftersom det är en hyreslägenhet. I radhusform.
I alla fall så flyttade hans mamma till Gotland för ett tag sedan, och då tog hans båda systrar över radhuset, medan min sambo bodde hos sin pappa.
I augusti flyttade jag och min pojkvän, som blev min sambo in i radhuset, ena syrran bodde kvar, och den andra flyttade till deras pappa. Från och med i måndags skulle jag och min söta sambo få bo ensamma i radhuset i sju månader.
Det skulle varit sjukt skönt.
Men, så blev det inte. Yngre lillasyster kände sig ensam hos sin pappa. Hon saknade vännerna (som jag har förstått det) och fick magkatarr. Så hon fick flytta in i storasyrrans rum hos oss. Hellre det än att vi bor här ensamma och hon mår dåligt.
Vad mer då? Jag är en linslus (inte så ovaligt kanske) pluggade teater på gymnasiet och läste förpackningsdesign två år på högskolan. Jag är tokig i rockmusik och hade lila hår ett tag i gymnasiet.
Man kan ju undra varför just jag valt att tillhöra denna gruppen, och varför just idag...
Kanske är det för att jag gillar att synas. Kanske är det för att jag har mycket på hjärtat som jag skulle behöva ge uttryck för. Kanske är det för att jag är nyfiken på om någon överhuvud taget kommer läsa det jag skrver.
Det är antagligen allt detta.
Vem är jag då?
Jag är en alldeles vanlig Sara som bor i en alldeles vanlig stad och jobbar på ett alldeles vanligt jobb.
Typ.
Eller så är jag en inte alls så vanlig Sara med ett jobb som är i alla fall lite ovanligt.
Vi kan säga att jag jobbar i en slags sportaffär. Mer än så ska jag kanske inte skriva, för det känns som att jag kanske kanske någon dag skriver ned en knäpp kommentar som en kund sagt (det händer ju flera gånger om dagen liksom) och det vore ju hemkt tråkigt om någon skulle koppla ihop mig med mitt jobb, och tycka att jag är en knäpp typ, och därför låta bli att besöka oss. Jag borde veta, innan jag började på mitt jobb hade jag aldrig varit inne i en av våra butiker, eftersom jag tyckte att loggan var så ful.
Vad gör denna Sara ovanlig då? Jag vet inte riktigt, jag tränar 6 ggr/vecka och bor i ett radhus med min sambo, fast jag bara är 22 år. Eller 22 år och 8 månader, haha.
Men vi bor inte ensamma i radhuset, där bor en katt också. Och min sambos yngre syster.
Radhuset tillhör egentligen min sambos mamma. Eller ja, det tillhör ett fastighetsbolag, eftersom det är en hyreslägenhet. I radhusform.
I alla fall så flyttade hans mamma till Gotland för ett tag sedan, och då tog hans båda systrar över radhuset, medan min sambo bodde hos sin pappa.
I augusti flyttade jag och min pojkvän, som blev min sambo in i radhuset, ena syrran bodde kvar, och den andra flyttade till deras pappa. Från och med i måndags skulle jag och min söta sambo få bo ensamma i radhuset i sju månader.
Det skulle varit sjukt skönt.
Men, så blev det inte. Yngre lillasyster kände sig ensam hos sin pappa. Hon saknade vännerna (som jag har förstått det) och fick magkatarr. Så hon fick flytta in i storasyrrans rum hos oss. Hellre det än att vi bor här ensamma och hon mår dåligt.
Vad mer då? Jag är en linslus (inte så ovaligt kanske) pluggade teater på gymnasiet och läste förpackningsdesign två år på högskolan. Jag är tokig i rockmusik och hade lila hår ett tag i gymnasiet.
