Sara och hennes liv

Usch vad jag känner mig dålig.
Igår var det dags att träna ben och rygg. Jag kom hem vid 16 och tänkte vila en halvtimme innan jag satte igång, men Jocke ringde och vi åkte och handlade mat. I bilen på väg hem blev jag jättetrött, och sen blev det ingen träna.
Idag skulle jag springa, men jag har fortfarande ont i vristerna sedan jag sprang i torsdags, så jag orkade inte pallra mig ut.
Det är inget kul att springa när det gör ont ju.
Så nu sitter jag här och har inte tränat som jag ska, och det får mig att känna mig usel. När jag inte tränat så känns det som om allt jag äter kommer omvandlas till fett.
Men jag vet ju att det inte är så.
När jag pluggade på Nackademin så tränade jag inte på två år, och år godis nästan varje dag. Jag och Daniel satt och drack julmust och åt kalaspuffar till frukost på helgerna. Och då vägde jag några kilo mindre än jag gör idag.
Det var väl musklerna som försvann, och nu har jag byggt upp dem lite igen, men jag känner mig ändå dålig.
En känsla som liksom inte går att skaka av sig.

Förut tyckte jag mer om tanken på att träna styrketräning hemma än att behöva pallra sig iväg till ett gym, och då gick det finfint för mig att träna hemma, men på sistone känns det bara tråkigt och svårt att komma igång.
Jag tror nog att jag skulle göra bättre ifrån mig på ett gym just nu.
Men... ett gymkort kostar pengar, och nu när Jockes syster ska flytta hem till sin pojkvän kommer vi att få hyran höjd med 1200 kr per person.
Dessutom så vet jag inte hur man använder utrustningen på ett gym. Jag har tränat på ett gym en gång, och det var i nian.
Suck...

Imorse snöade det när jag gick upp. I vanliga fall hade jag blivit glad, men jag skulle ju ta mig en morgonrunda.
Och det är inte så skoj när det snöar.
Menmen, vad skulle jag göra? Ta och springa klockan åtta ikväll när jag kommer hem? Nej tack.
Så jag drog på mig strumpor, tights, t-shirt, tröja, skor, vantar, mössa och så min nya jacka.
Japp igår köpte jag den minsann. Jag köpte också ett par Slip Stoppers.
På med reflexvästen, starta gpsen i klockan, och så bar det av.
Det gick riktigt bra, jag kände hur jag flög fram, och noterade ett tempo på 5.30.
Snabbare än jag brukar springa minsann, och på morgonen också, innan frukost, precis utkravlad ur sängen.
När jag bara hade en bit kvar tills jag var hemma tittade jag på klockan.
Jag hade bara sprungit 2 km! Bara att tänka ut en omväg hem då.
Sen gick det inte så bra, jag blev så sjukt trött att jag var tvungen att stanna efter 4 km och vila en minut.
Sen sprang jag den sista kilometern och belönade mig själv med en juice på blodapelsin, äpple, hallon, blåbär och kiwi.
Mumsi mumsi.


Fina grejer detta

Idag skulle Jocke åka hem till sin kusin som fyllt år. Jag skulle jobba till 19, så jag skulle inte kunna följa med.
Jag fick gå hem tidigare, så Jocke ville att jag skulle följa med.
Men jag hade verkligen inte lust, trött, huvudvärk...
Så nu sitter jag här hemma och känner mig elak.
Jag är inte elak egentligen, men det känns så.
Och det är inte kul att vila i soffan när man inte kan njuta av det.
Man får faktiskt stanna hemma om man är trött och har ont i huvudet, det tycker Jocke också.
Varför känner jag mig elak då?
Och så börjar jag tänka saker som tänk om han skulle krocka med bilen eller tänk om det skulle hända nåt och det här är sista gången vi ses.
Det är ju störtlöjligt.
Dumma jag.

Min telefon är nu hackad sedan en vecka tillbaka, och det är skojkoj.
Först var det inte så kul, för det gick inte att ringa med den, men det var mitt fel. Jag använde en säkerhetskopia istället för att låta datorn tro att det var en ny telefon.
Men nu funkar det så bra så :)
Men jag råder bara folk att göra såhär om de är riktigt säkra på vad de gör, och vilka eventuella konsekvenser det kan få.
Och nej, det var inte jag som letade upp hacket och utförde den första gången, det var Jocke.
Men jag gjorde det andra gången ;)

Håhåjaja då var det söndag igen då.
Jag har varit ledig sedan i fredags, och det har varit mycket trevligt. I fredags roade jag mig med att titta på film och springa två varv i Sandaspåret.
6,41 km blev det. Efter nästa vecka ska jag öka på med ytterligare ett pass med löpning. Hoppas att kroppen är redo för det. Igår roade jag mig med att kliva up 9.30, äta två mackor, pusa Jocke hejdå och träna styrka vid klockan 11.
13.30 åkte jag in till Sollentuna för att se andra halvleken av bandymatchen Helenelund - Västanfors. Tyvärr slutade matchen 3-4.
När jag kom var ställningen 0-3 så det var en väldigt spännande andra halvlek, speciellt de sista tio minutrarna. Något som är lite konstigt tycker jag, är att när Helenelund tog en timeout som varade 30 sekunder, så lade domarna på 1,5 minut. Men det var i och för sig bra. Utan den extra tiden hade ställningen kanske slutat 2-4.
Något som inte är bra är att sparka iväg bollen om man blir sur, då får man en utvisning på 5 min. Rätt så onödigt när laget behöver alla sina spelare.
Idag ska jag roa mig med att städa lite (wiie) så fort nagellacket har torkat, och sen ska vi till Märsta och fira Jockes kusin och hans pappa, som båda har fyllt, eller snart fyller år.
Varför tittade jag bara på andra halvlek? Det var jättetråkigt väder (regn och blåst) och så fryser man så förjävligt om man står ute i 90 minuter. Det spelar ingen roll vad man har på sig. Pausen på 15 minuter år en bara nästan att tina upp.

Jag är nära att förgås av ett plötsligt chokladbolls-sug.
Det står en påse med semlor på bordet bakom mig, men jag vill inte ha. Jag vill ha chokladbollar.

Såhär ser det ut på expressens hemsida.
Varför skulle jag vilja blanda till drinkar som en riktig amerikan? Om man är amerikan och bor i Sverige så förstår jag det, men det är ju inte det expressen menar.
USA är ett stort land, och vem som är deras president påverkar... ja hela världen skulle jag tro, men måste vi fira en Obana-dag i Sverige för det?
Nej, jag tycker inte det faktiskt.

Jag älskar Nikes löparkläder.
Och Pumas.
Och Crafts.
...
Satt inte på Nikes hemsida en stund nu innan stängning och hoppas hoppas att vi kommer få in detta linne:


Men jag tror inte det. Nu har jag glömt vad det hette, men jag tänkte kolla i orderpärmen imorron...

Det finns två par skor jag gärna skulle vilja ha också. Structure triax 12 och Gore Tex modellen.
Jag springer i Structure och de är underbara. De nya är snygga också.
Vanliga structure, och under den Gore Tex modellen, som nog nästan är snyggast.

Idag har det varit extremt lugnt på jobbet. Vi har skramlat ihop ungerfär 6500 kr sedan öppning klockan 10 imorse.
Det är såhär det är innan löning i januari, hela centrumet är helt tomt.
Jag har fördrivit tiden med att:

• Handla frukt, bröd och linser
• Tåhävningar
• Skrivit tre små inlägg i här min lilla blogg
• Handlat te
• Ätit lunch
• Läst bok
• Tittat på början av en film (fortsätter snart, ska bara tåhäva lite till)
• Drömt om Gorejackan

Ja det var väl ungefär det.
Tänka sig, jag har skrivit (snart) tre blogginlägg, läst bok, tittat på film och handlat på arbetstid!
Men då ska tilläggas att jag inte tagit någon lunchrast idag. Så handlandet och läsningen + de 10 minuterna det tog för mig att äta får nog mer än väl plats i min lunch på 45 minuter.
Dessutom vet jag att ingen skulle ta illa upp, till och med cheferna säger att det bara är att gilla läget när det är såhär lugnt. Man får ta en fika och sitta vid datorn lite i väntan på att en kund ska traska in.
Japp så säger de. Så det så.
Nu ska jag göra lite fler tåhävningar, och kanske någon ryggövning.

Om lite mer än en månad är det dags för mig att fylla 23.
Kanske råkar jag köpa denna jacka till mig själv då?

Den är några säsonger gammal, så vi har den på 50% rea hos oss. Lägger jag sedan till min personalrabatt på 30% så blir priset 647.5 kr. Normalpris för en löparjacka alltså, när rabatterna är dragna.
Ja jag tror fasen att jag ska göra det. Jackan jag har nu är det inget fel på, men den kan bli lite kall när det är blåsigt. Som igår till exempel.
Det här är ju en Gore jacka med Windstopper i. Och att få 1202.5 kr i rabatt är ju inte helt fel...
Då skulle det vara jackan för vinter, och så skulle min Soc få vara jackan för höst/vår.
Bara 647.5 kr, "bara".

Ibland (oftast när jag håller på att städa en lördag/söndag) så slår det mig med full kraft.
Ska det vara såhär resten av livet?
Ska jag jobba fem dagar i veckan, för att vara ledig två, och sen jobba fem dagar till, där jag hela tiden kommer att längta efter helgen.
Ska jag ägna resten av mitt liv till att jobba, träna och dammsuga?
För det är ju så det är, på vadagarna ska det jobbas och på helgen borde man städa upp allt det man stökat till i veckan.
Och dammsuga, moppa (i alla fall i köket), damma, städa i badrummet och lilla toaletten...
Så ska det hinnas med ett styrkepass och ett långpass helst också.
Kanske börjar jag plugga igen, men det kommer inte vara en omväxling särskilt länge, det blir ju en rutin det också.
Lite semester om sommaren, och har man tur (som jag inte hade förra året) så får man vara lite ledig till jul.
Ska det verkligen vara såhär tills jag fyller 65?

Det är som sagt oftast när jag verkligen inte har lust att städa och det dessutom är helg som de här tankarna kommer fram, men ibland kommer de bara rätt som det är. Poff! Som nu.

Jaja, det skulle kunna varit värre. Om jag jobbade kvar på mitt gamla skitjobb med den skitlönen, var singel och bodde alldeles ensam. Det hade varit riktigt jävligt.
Men det muntrar inte upp så mycket, för jag har haft en förjävla tråkig dag, och vill bara komma bort ett tag. vara lite ledig, kanske få lite sol på ektoplasman.
Men nu är det i alla fall snö ute, och det är fint.

Inatt drömde jag att Pelle och Nisse satt i sin hage.
Jag tänkte att de måste vara hungriga när jag inte varit ute och matat dem på flera år.
Hahaha.

Jag tycker mycket om att laga mat, och ibland när det är helt dött på jobbet sitter jag och letar efter inspiration på alltommat.se, tasteline.com, eller recept.nu
På tasteline hittade jag en bild av söta små muffins, med texten Cupcakeskola: Anna Steepler gör personliga minitårtor med frosting och dekorationer av godis. Enkelt och väldigt imponerande.
Vad hände med våra fina svenska ord muffin och glasyr??
Jag tycker mycket om engelska, det vore skitkul att ha ett jobb där jag fick prata mycket engelska, och det var ett av favoritämnena i skolan, men varför, varför måste så måmga svenska ord bytas ut mot engelska ord hela tiden??
Det är ju helt knäppt ju.
Och just ordet cupcakes har jag stött på flera gånger på sistone på recept.nu. Är det någon skillnad på cupcakes och muffins?
Suck...

Vi fick ett mail igår från en person som undrade om vi har behov av extrapersonal hos oss.
Det personliga brevet handlade til största delen om vad personen har jobbat med tidigare.
Hmm, jag trodde man skrev sånt i sitt CV? Ska inte det personliga brevet ge en bild av vem personen som skickat det är?
Personen började med att stava vår butiks namn utan stor bokstav i början, och sen gick det ännu mer utför (i min mening).
H*n jobbar heltid som derivatanalytiker, och vill jobba deltid/extra hos oss.
(Derivatanalytiker eller derivatanalytiker, h*n tycks inte kunna bestämma sig om det är ett namn eller inte, i CVt står det en sak och i personliga brevet en annan)
Men... du jobbar ju heltid, ska du jobba deltid hos oss också, då måste du vara en jävel på att finnas på två ställen samtidigt. Eller?
Denna person verkar ha en bra utbildning, och vara smart, och så vill h*n jobba extra hos oss. Visserligen på grund av intresse för sporterna som vi  säljer tillbehör för, men ändå, jag tycker det låter lite... knepigt.
Högst upp på det personliga brevet står det dagens datum, "14January 2009" (bara det att det heter januari) men mailet kom igår. Hmm? Dessutom har personen skrivit om några lopp h*n genomförde "tidigare i år, Lidingöloppet, Bellmanstaffetten, Midnattsloppet"
Det är bara det att inga av de loppen har gått i år, de gick förra året, och de kommer att gå senare i år.
Mailadressen till denna person finns på tre olika ställen i det personliga brevet. Tre.
Ett tips: gå igenom det personliga berevet innan det skickas.


Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, kanske har jag bara för tråkigt just nu.
Jag hoppas verkligen inte att någon ska ta illa upp, inte för att jag har särskilt många läsare, men vem vet vem som skulle kunna hitta hit... jag menar inte att vara elak, bara att man ska kolla igenom en extra gång innan man skickar iväg sitt CV och sitt personliga brev.
Men, kanske kommer denna person att jobba hos oss en dag, det är ju inte jag som bestämmer sånt, utan butikschefen, och han är kanske inte lika knäpp som mig...

Jag har precis klivit ur duschen efter en stärkande (läs jävligt tung) löprunda.
Jag gjorde nämligen ett litet misstag.
Jag har en runda jag brukar springa när jag kör snabbdistans på 5 km. Idag hade jag tänkt att springa 5 km i mitt vanliga magen-är-tom-och-jag-sov-för-30-min-sen-tempo, och eftersom jag vet att den rundan är ungefär 5 km lång så tog jag den.
Men åt andra hållet än jag brukar.
Inte bra kom jag på när jag var tvungen att kämpa mig upp för tre jävla uppförsbackar på raken.
Jag kommer aldrig att köra den rundan åt "fel" håll igen.
När jag hade sprungit ungefär 3 kilometer så mötte jag en till löpare, och han hejade på mig. Haha.
Jag blev så förvånad, så jag fick mest bara fram ett "hseh" tillbaka. En blandning mellan början av ett hej, ett skratt och ett pustande.
Men det är ofta så, när det kommer någon som ser ut som en någorlunda seriös löpare (tights och vindjacka, och en reflexväst om det är mörkt) så känner jag en viss samhörighet, och undrar om jag borde heja.
Men det har jag alltså inte gjort. Förutom mitt pustande idag då.

Det gick fint att ta cellprov igår, jag fick höra att jag har en fin livmodertapp.
Haha.
Och så tyckte barnmorskan att jag hade fina skor, och undrade vart jag hade köpt dem. Hon hade nämligen en dotter på 25 som inte var särskilt förtjust i att köpa kläder, så hon brukar visst köpa lite kläder till henne då och då.
När jag var klar på MVC (det tog väl 10 minuter kanske) så åkte jag till jobbet och slet som ett djur.
Som en sengångare ungefär. Lite sålde vi för, men inte så mycket. Men vad ska man vänta sig när det inte är säsong för våra grejer. Vi lever på våren och sommaren, och får vara glada för vad vi kan skrapa ihop på vintern. Tidig höst går det nog rätt så bra på också.
Nä nu ska jag diska min gröttallrik och ta lite extra vitaminer. Hej svejs!

Klockan är nu 10.20 och jag sitter hemma och dricker te och tittar på Top Model.
Hur kan det komma sig?
Jo egentligen börjar jag 12 idag, vilket betyder att just nu borde jag träna ben och rygg, men jag ska inte pallra mig hemifrån förrän 14.20 idag.
Jag ska nämligen ned till Väsby Mödravårdcentral för min allra första gynekologiska celprovtagning.
Visst låter det skoj?
Det är nog inte så farligt, och går nog rätt snabbt. Jag har varit hos en gynekolog en gång innan, så jag vet ju hur det går till.
Annars hade jag nog varit rätt så nervös.
Bara det inte är en man som ska ta provet, det skulle vara väldigt obehagligt. Visst, en manlig gynekolog sysslar ju med sånt hela dagarna, men jag går inte till manliga gynekologer hela dagarna...
Men jag tror det blir en kvinna. Annars tror jag nog att jag bokar om min tid eller nåt, jag är nog lite för blyg av mig för att slänga trosorna för vem som helst :p

Jag tänkte att jag skulle springa tusingar idag, ett intervallpass där intevallerna är tusen meter långa.
Jag tänkte mig en uppvärming på fem minuter, och sen fem tusingar med vilojogg på 2.5 minuter mellan tusingarna.
Det borde väl bli 6 km.
Trodde jag ja.
När jag kom hem och tittade på klockan höll jag på att tappa hakan.
Jag hade varit ute i 50 minuter och sprungit 7.93 km!
Det är två kilometer längre än jag hade planerat.
Visst är det skitbra att jag kan springa 8 km utan att bli helt slut, men jag skulle ju ta det lugnt i starten.
Men men, nu vet jag i alla fall hur långt jag hinner jogga på uppvärmingen och i pauserna, så nu kommer jag kunna sätta ihop mina tusingarpass så att de blir precis som jag tänkt mig.
Jag fick lite ont i knäna en stund efter att jag kommit in, men inte lika ont som jag fick i måndags. Och det känns ingenting nu, så det är nog ingen fara.
Att ha lite ont i knäna när jag springer kan jag leva men, det är när jag får ont i vristerna som det riktigt suger.
Förhoppningsvis ska jag slippa både och i framtiden.
Kanske kan jag till och med springa premiärmilen 29 mars. Och kanske kanske kan jag slå min tjejmilentid.

Igår satt jag och knåpade ihop ett träningsschema som jag verkligen hoppas att jag kan hålla.
Jag har ju haft lite problem med onda fotleder och knän, men nu ska jag förhoppningsvis slippa det, i och med att jag börjar lite lätt och bygger på.
Har jag ont i knäna fungerar det ändå att springa några kilometer, men fotlederna är en annan sak. Får jag ont i dem så tar det stopp direkt.
Men nu ska jag springa två gånger i veckan i fyra veckor, 5 och 5 km, sen lägger jag till ett 7 km pass i veckan i ytterligare fyra veckor, och efter det blir det 6 km två pass i veckan och ett på 7-8 km.
Det är så har jag tänkt att mina löparveckor ska se ut, 6 km, 6 km och 7-8 km. Och så var tredje vecka blir det ett "långpass" på 8-10 km. Veckan efter min långpassvecka blir en lite snällare vecka med ett pass på 5 km och ett på 6 km.
Till detta blir det styrketräning tre ggr/vecka, och var tredje vecka blir det bara två styrkepass, så att kroppen orkar återhämta sig ordentligt.
Det låter väl bra?
Innan sommaren tränade jag 6 ggr/vecka, och jag hoppas att jag kommer dit igen.

Nu har vi fått hem vår råsaftcentrifug, så jag dricker juice varje dag. Imorse blev det en juice på ananas, äpple, päron, blodgrape och apelsin. 5 frukter i ett glas :)
I och för sig hade det varit bättre att äta alla de frukterna, så får man i sig lite bra fibrer också, men jag är totalt värdelös på att äta frukt. på det här sättet får jag i alla fall i mig vitaminer.

För två år sedan steg jag upp för att pallra mig till extrajobbet på Burger King.
Strax innan jag slutade kom Jocke, och sen följde han med mig hem.
Idag har vi varit tillsammans i två år. TVÅ ÅR!
Wow.
Tiden har verkligen flugit förbi. Nej, jag kan inte riktigt förstå att det gått två hela år.
Vi har hunnit åka till Gotland tre gånger, Åland två gånger, Dalarna, Malmö två gånger, Montenegro, Harsa...
Jag flyttade in hos Jocke och hans pappa, vi hjälpte Jockes mamma att flytta från Gotland, och vi flyttade till ett nästan eget boende.

Jag är så otroligt glad att jag har Jocke, jag kan inte tänka mig en bättre pojkvän.
Han hjälper  mig när jag behöver hjälp, han står ut med mitt eviga gnällande och min slarvighet som gör att jag lägger bort mina saker och sedan får leta som en tok efter dem.
För det mesta är det också Jocke som hittar dem.
Efter några månader tillsammans med Jocke var jag helt förundrad. Aha, är det såhär ett förhållande ska vara, tänkte jag.
Mitt förra förhållande var inte alls på samma sätt. Vi hade fina stunder, men nu när jag har Jocke så har jag insett att det nog inte var så bra som jag trodde. Jag var ofta osäker på vad min förra pojkvän kände för mig, och ofta orolig.
Inte så konstig kanske, eftersom han var otrogen vid ett tillfälle. Jag var liksom inte mig själv vissa perioder, jag var en helt annan Sara, en Sara som började gråta för minsta lilla.
Men nu är jag mig själv igen, och det är så otroligt skönt att slippa vara orolig, det är så skönt att vara säker.
För jag vet att Jocke aldrig skulle kunna vara otrogen, och jag vet att han kommer att finnas vid min sida för ett bra tag framöver. Och jag kommer att finnas vid hans.
Jag visste nästan från början att jag och Daniel inte skulle vara tillsammans för alltid. Det kändes liksom.
För vilka första förhållanden håller livet ut?
Men jag trodde inte att det skulle ta slut som det gjorde, och efter bara nio månader, men det gjorde det...
Men det här, det känns som det här skulle kunna vara... ja kanske för evigt?
Jag är bara 22, men det känns verkligen som om vi har något speciellt.
Det bästa jag vet är att krypa ned i sängen bredvid Jocke, lägga mitt huvud mot hans bröst, och höra mitt hjärta slå därinne.

Jaha då var det dags för årets första inlägg.
Nyårsaftonen blev inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Vi öppnade en flaska vin, men eftersom jag var magsjuk dagen innan kände jag inte alls för att dricka ens ett glas vin. Jag tror det blev tre smuttar för mig. Efter maten tittade vi på Svarte Orm Firar Nyår, och Jocke förbarmade sig över vinflaskan, vilket ledde till att han däckade i soffan.
Jag tittade på South Park, och väckte Jocke 23.50.
En stund trodde jag att han inte skulle gå upp, men det gjorde han.
Det var något av det roligaste jag sett, en glad och nyvaken Jocke som vinglade runt i hallen i jakt på ytterkläderna.
Vä ute promenerade vi upp på kullen som ligger precis utanför. På kullen stod det ett stort rör, och Jocke trodde att det redan var avfyrat, så han sparkade ned det från kullen.
Någon minut senare gick några killar dit, och ropade "vart är röret som stod här?"
Jocke svarade då, "oj jag trodde det var avfyrat, så jag sparkade ned det" medan jag gjorde en grimas.
Grabbarna jämrade sig då att det röret var ju jättedyrt, men det hörde inte Jocke, eftersom han var på väg ned för kullen för att hämta det. Nedför gick fint, men att komma upp igen var visst inte så lätt när man druckit en flaska vin.
Som tur var så var killarna så glada över att Jocke hittade deras rör att de hjälpte honom upp, och ropade "vilken kille!"
Jag bara garvade.
Så slog klockan midnatt och raketskjutandet tog ännu mer fart än innan.
Det var vackert, men också obehagligt. Det var så mycket folk samlat, och här och där såg vi raketrör/tårtor som ramlar och låg och avfyrades in i buskar och mot hus. Rätt som det var small det rakt framför oss.
Jag har aldrig varit med om något sånt innan faktiskt. Ska man skjuta raketer kan man inte vara så full att man är på väg att däcka. De måste stå stadigt.
Men som tur var klarade vi oss fint, och när fyrverkerierna började ta slut gick vi in och lade oss.
Festligt festligt.
Men sen vaknade vi när Jockes syster och hennes kille kom hem. De verkade osams. Igen.

Dagen efter spelade vi (läs Jocke) Bioshock hela dagen, och på fredagen var det dags att jobba igen.
Vår butikschef är tillbaka från pappaledigheten, så det kommer inte vara riktigt lika slappt som innan; istället för att bli hemskickad två timmar tidigare på en lugn dag får vi kanse nöja os med en halvtimme nu, haha.

Jag känner mig frisk igen, och hoppas att det ska hålla i sig mer än två veckor den här gången.
Igår var jag ute och sprang, det var vinterns första runda ute kändes det som, för det var den första med snö.
7.30 pallrade jag mig upp, fast jag hade kunnat strunta i löpningen och gått upp 8.30.
Det var nio minusgrader ute, men det gick finfint ändå, solen var på väg upp och det kändes skönt att få komma ut och springa. Hela 5,7 km blev det ;)
Gäller att ta det lugnt i början. Lite träningsvärk har jag idag.

Julen var fin, jag åkte hem till mamma i Nykvarn. Det tog bara två timmar.
När jag satt på bussen mot Nykvarn så började det snöa, och det fortsatte hemma hos mamma. Det kom inte så mycket snö, men det blev den semivit jul i allafall.
Vi åt lax, sill, köttbullar, prinskorv och köttfärspaj, så lite julmat blev det i alla fall, ocm man räknar bort pajen. Jag hade nämligen önskat att få slippa julmaten i år, och lillebror och mamma höll med om det. Men det blev lite julmatigt ändå, fast det kändes inte som det, så jag var nöjd.
Jag och lillebror drack dessutom Coca-Cola, vilket hjälpte att motverka julmatskänslan, medan lillasyster drack julmust.
Efter maten var det dags för julgodis och julklappsöppning.
Lillebror filmade alltsammans, och i Kanada satt en tjej och kollade live. Tokigt.
Jag hade visst varit snäll, för jag fick ett gäng julklappar.

Från mamma:

• Filippa K muggarna Splash
• Örtkruka
• Kokbok
• Ljuslyktor att hänga i fönstret

Från Lisa:

• Örhängen från Spanien
• Bodypolish jordgubb från Bodyshop

Från Erik

• En ask After Eight + en I.O.U lapp om att jag ska få nästa Filippa K mugg av honom.
  Mamma snodde visst idén, och så var han lite pank.

Från Mormor:

• Skitgrymma tofflor
• Armband från Idiska

Jag var tvungen att åka hem vid 19 för att komma hem över huvud taget. Så är det när mamma bor på landet, och jag själv bort på landet på andra sidan stan.
I Södertälje fick jag vänta 30 min på tåget, och hemma i Väsby fick jag ta en buss som tar 40 minuter, istället för 10.
Bussarna gick alltså en gång i timmen, precis som tågen, men de var inte synkade.
Jocke hade sagt att han skulle hämta mig vid Väsby stn, men när jag ringde så satt han hemma hos sin pappa och spelade Cluedo.

Så det tog med tre timmar att komma hem.
Jag var alltså inte så himla glad när Jocke kom hem.
Vi öppnade lite mer julklappar, jag fick boken Emma, Mias dotter av Jockes pappa och hans fästmö.
Den blev utläst rätt så snabbt.
Sen sov vi, och så blev jag glad igen.