Sara och hennes liv

                 

Igår var det sjuukt segt på jobbet. Jag provade lite löparskor och väntade på att det skulle komma kunder och handla en massa.
Det kom typ ingen.
Jag gjorde en mus av aluminiumfolien som suttit runt min macka. Så kul hade jag.
Min kollega trodde det var en snigel. Lyckad mus.
November måste nog vara den tråkigaste månaden för alla oss som jobbar i butik.
Det är nu de flesta sparar inför julen.
Jag å andra sidan har redan köpt en del julklappar, så slipper jag ta allt på en gång.
Lite fick vi sålt i alla fall, men inte alls mycket.

Efter jobbet tog jag mig in till storstan för att gå runt, och sedan var det dags för 3 Doors Down på arenan.
Jag hade aldrig varit på arenan innan, bara klubben (där jag sett The Calling, Avril Lavigne och Hanson), så jag hade ingen som helst aning om hur stort det skulle vara, eller hur det skulle se ut där inne.
Klubben är litet och mysigt, och där är det skoj att stå längst fram. Man kommer riktigt nära bandet.
Arenan var lite större, framflrallt bredare, men inte så jättestort. Men det räckte fint.
Hur var spelningen då?
Ja vad mer kan man säga än underbar?
Förbandet Plan Three var skitbra. Nytt favoritband på gång för mig kanske?
Det kan inte vara så lätt att vara förband alltid, kul att spela för en publik som är där för att se ett annat band.
Men det är ju ett bra sätt att få ut sin musik på. Mig har de i alla fall värvat nu :)
När Plan Three var klara tog det 45 min innan 3 Doors Down kom ut, och det var ju lite tråkigt. Men till slut kom de, och det var absolut värt att vänta på.
Publiken var lite svårflirtad, det var inte så mycket hopp och röj som jag hade trott.
Det är ju det som är så underbart med spelningar, att hoppa runt som en tok och sjunga med till ett av favoritbanden.
När de spelade Kryptonite så fick de i alla fall igång publiken ordentligt.
Brad (sångaren) var lite rolig. Han såg så glad ut hela tiden, och det är ju trevligt. Efter varannan låt sade han thank you very very much. Artigt, haha.
En annan sak jag älskar med konserter är när sångaren låter publiken sjunga. Det är så sjukt häftigt.
Men i Away From The Sun var det inte så många som sjöng rätt. De sjöng refrängen (now again I find myself so far down, away fråm the sun that shines into the darkest place, I'm so far down...) när det egentligen skulle vara now again I find myself so far down away from the sun that shines to light the way for me och inget annat.
Hur kan jag vara så säker på det? Jo för att jag lyssnat på låten så sjukt många gånger (precis som alla andra där inne antagligen) och så såg jag att Brad sjöng så som det skulle vara, och gestikulerade med en ledsen min.
Inte för att nästan alla sjöng fel, utan för att visa att solen var så långt borta.
Men alla adra gånger sjöng publiken rätt i alla fall.
Brad är nog den sångaren som sjunger mest likt live som på skivorna, av alla de konserter jag har varit på.
Ibland kan det vara svårt att höra vad sångaren sjunger, om det beror på sångaren eller mickvolymen det vet jag inte, men så kan det vara. Har för mig att Alex i The Calling var riktigt bra på det där också, men det var i gymnasiet jag såg dem sist så...
Panic At The Disco lät också rätt lika sig själva har jag för mig... och den spelningen var det röj på minsann! Oj oj oj.
Åh vad jag älskar konserter, särskilt när kroppen skakar av musiken som en stor resonanslåda och så vrålar man med och hoppar runt som en tok.

Jag fotade lite med min iPhone, det blev inte så bra, men det gör inte så mycket.



Plan Three



3 Doors Down