bra pass trots dålig form
Igår bestämde jag mig för att jag idag skulle springa (minst) 5 km i den farten jag vill springa Vårruset i på onsdag, 5 min/km.
Jag tänkte att om jag orkar när jag sprungit de 5 kilometrarna så kan jag ju springa lite lugnt sista biten (800 meter) hem.
Men när jag väl kom ut i det vackra solskenet och började springa så tänkte jag om jag klarar 5 km så har jag förtjänat att gå hem, och klara det ska jag ta mig fan göra!
Det kändes nämligen från början att det skulle bli ett tufft pass. Jag fick lite ont i ryggen efter en kilometer ungefär, försökte slappna av, men det ville inte släppa riktigt, men jag sprang på i alla fall, så farligt var det inte.
Jag sneglade på klockan en hel del under passet, ibland sprang jag så snabbt som 4.30 tempo och ibland i söligt 6 minuters tempo.
Men det är ju så det blir såvida man inte springer på ett löpband. Och jag håller med Icebug om att löpband suger.
Målet var som sagt att springa 5 minuters tempo, och klarade jag det skulle min tid bli 25 min.
Mina bästa 5 km någonsin sprang jag på 5 min och 12 sekunder, det var under Bellmanstafetten den 13 september förra året. Då var jag mycket bättre tränad än jag är nu, i och med min träning inför tjejmilen. Idag känns en mil lika svårt och avlägset som det gjorde min dåliga period i juni-juli förra året. Då kändes all löpning kass. Men till slut klarade jag en mil, och när jag väl gjort det så blev det många fler.
Fan, just nu känns till och med 7 km som något ouppnåerligt, men jag kommer komma dit igen, besöken på Naprapatlabbet ger resultat.
Jaja, hur blev det med mina 5 km idag då?
25 minuter blankt klarade jag inte. Istället, när det var en kilometer kvar och jag redan hade lite svårt att ta djupa andetag gav jag mig fan på att jag i alla fall skulle klara att slå tiden från Vårruset förra året.
Och det gjorde jag, 25.58 stannade klockan på, 46 sekunder sämre än Bellmanstafetten.
Inte så illa för otränade mig, jag är stolt med tanke på hur dåligt mitt förra pass gick, och hur lite jag kunnat träna den sista tiden.
Men det var riktigt svårt att andas, jag fick inte andnöd som tur var (det är sjukt läskigt) men jag var tvungen att sätta mig i gräset och vila en stund innan jag sakta traskade hem.
Jag är också stolt eftersom det här är det snabbaste jag sprungit 5 km på egen hand. Tävling är ju lite annorlunda, då blir man sporrad av alla som springer runt omkring, och alla som hejar utmed banan.
På onsdag ska jag springa om tusen tjejer, så det så!
Eller ja, minst tusen.
Jag tänkte att om jag orkar när jag sprungit de 5 kilometrarna så kan jag ju springa lite lugnt sista biten (800 meter) hem.
Men när jag väl kom ut i det vackra solskenet och började springa så tänkte jag om jag klarar 5 km så har jag förtjänat att gå hem, och klara det ska jag ta mig fan göra!
Det kändes nämligen från början att det skulle bli ett tufft pass. Jag fick lite ont i ryggen efter en kilometer ungefär, försökte slappna av, men det ville inte släppa riktigt, men jag sprang på i alla fall, så farligt var det inte.
Jag sneglade på klockan en hel del under passet, ibland sprang jag så snabbt som 4.30 tempo och ibland i söligt 6 minuters tempo.
Men det är ju så det blir såvida man inte springer på ett löpband. Och jag håller med Icebug om att löpband suger.
Målet var som sagt att springa 5 minuters tempo, och klarade jag det skulle min tid bli 25 min.
Mina bästa 5 km någonsin sprang jag på 5 min och 12 sekunder, det var under Bellmanstafetten den 13 september förra året. Då var jag mycket bättre tränad än jag är nu, i och med min träning inför tjejmilen. Idag känns en mil lika svårt och avlägset som det gjorde min dåliga period i juni-juli förra året. Då kändes all löpning kass. Men till slut klarade jag en mil, och när jag väl gjort det så blev det många fler.
Fan, just nu känns till och med 7 km som något ouppnåerligt, men jag kommer komma dit igen, besöken på Naprapatlabbet ger resultat.
Jaja, hur blev det med mina 5 km idag då?
25 minuter blankt klarade jag inte. Istället, när det var en kilometer kvar och jag redan hade lite svårt att ta djupa andetag gav jag mig fan på att jag i alla fall skulle klara att slå tiden från Vårruset förra året.
Och det gjorde jag, 25.58 stannade klockan på, 46 sekunder sämre än Bellmanstafetten.
Inte så illa för otränade mig, jag är stolt med tanke på hur dåligt mitt förra pass gick, och hur lite jag kunnat träna den sista tiden.
Men det var riktigt svårt att andas, jag fick inte andnöd som tur var (det är sjukt läskigt) men jag var tvungen att sätta mig i gräset och vila en stund innan jag sakta traskade hem.
Jag är också stolt eftersom det här är det snabbaste jag sprungit 5 km på egen hand. Tävling är ju lite annorlunda, då blir man sporrad av alla som springer runt omkring, och alla som hejar utmed banan.
På onsdag ska jag springa om tusen tjejer, så det så!
Eller ja, minst tusen.
Kommentarer
Trackback
