Sara och hennes liv

Härom veckan läste jag i tidningen att konsumenterna snart kommer att tröttna på alla dessa limited edition-varor som finns ute i butikerna. Och det kommer vi säkert att göra också. Snart.
Men inte riktigt än.
Jag föll för det här knepet i dag igen, precis som jag gjorde i somras. Jag har nämligen köpt mig en chokladkaka, fast jag bara skulle köpa mjölk, potatis och grönsaker.
Hur kan det komma sig?
Jo för när det gäller matvaror (och då speciellt choklad) så är jag en sucker för saker med en begränsad upplaga.
Ja, om det låter gott förstås. Toapapper i begränsad upplaga, som Lambis limited edistion-design bryr jag mig inte ett dugg om.
Men nu är den alltså här, Marabou vinter.
I somras letade jag till och med efter Marabou sommar, men vinterupplagan har jag inte hört något om. Den bara fanns där i affären, och fick följa med mig hem.



Jag råkade liksom snegla mot jättehögen med chokladkakor -de hade ett kanonerbjudande enligt dem själva, en 200g chokladkaka för 18 kr, wooow- och tänkte att det är minsann billigare på Maxi och att vi redan har choklad hemma, när mina ögon föll på något annorlunda. Något blått.
På baksidan står det "mjölkchoklad med karamelliserade kakobitar samt nejlika och andra kryddor"
Först rynkade jag på näsan och tänkte att det inte lät sådär jättegott, men så tittade jag på framsidan igen. Vad ser man där, förutom nejlikor? Jo kanel, ingefära, peppar och kardemumma.
Pepparkaka? Det låter ju inte helt fel med choklad som smakar pepparkaka.
Det tråkiga är att den mest smakar vanlig mjölkchoklad med amå störande hårda bitar i (kakobitarna). Det luktar kanske lite kanel om chokladen, men smaken finns inte där.
Marabou sommar köpte jag flera gånger, men Marabou vinter får ligga kvar i äffären när jag handlar.